Lost in Life - kapitel 5
Vitt, svart. Rött, blått. Rosa, lila, gult, vitt. Svart, rosa. Rött, blått.
Har jag blivit galen?
Färgerna blixtrar förbi innanför mina ögonlock, fångas upp av de blå irisarna, registreras i hjärnan och skickar ut signaler. Nej, jag är inte galen. Det är något utanför mitt synfält, snarare.
Med en stor kraftansträngning som kostar mig nästan all kraft jag lyckats samla upp, så slår jag upp ögonen. Min blåa blick glider genom rummet jag befinner mig i, och fastnar vid en platt, stor sak på väggen. Den har svarta ramar, och innanför ramarna så rör det sig. Svart, blått, rött, vitt. Gult osa, blått, vitt.
Ett annat ljud, förutom det som kommer från saken på väggen, får mig att vända på huvudet. Någon meter ifrån mig sitter en kille med lockigt, brunt hår och tittar på saken på väggen. Den som ändrar färg.
Även killen vänder på huvudet, och en grön blick klarnar något då han får syn på mig. Han rätar försiktigt på sig medan jag iakttar honom, och sträcker ut en hand mot mig. Jag ryggar tillbaka automatiskt tillbaka, och hans hållning sjunker en aning.
- Såja, säger han med en röst som är både mjuk och hes på samma gång. Var inte rädd. Jag ska inte skada dig.
Jag ser fortfarande på honom med en aning skärrad blick, och han sänker handen.
- Vad heter du?
Jag kniper ihop läpparna och han ser besviket på mig.
- Vart kommer du ifrån?
Jag svarar inte på det heller.
- Jag heter Harry.
Mina ögon lyser inte upp på något speciellt sätt, utan tittar bara på honom.
- Snälla, prata med mig.
Han ser så sorgsen, så ledsen ut, att det nästan gör ont i mig. Mina ögon vidgas och jag öppnar munnen. Jag försöker få fram vad jag heter, men ingenting kommer ur min mun. En smutsig hand ser jag höjas och läggs mot min strupe, och först då inser jag att det är min egen hand. Jag har så lite känsel att jag inte kände när jag lyfte min egen hand.
I Harrys gröna ögon syns en skugga av förståelse, och han reser sig.
- Vänta lite, säger han med mjuk röst och lämnar mig. Jag ser efter honom, och hör hur han fixar med något i ett annat rum. Låga röster hörs även, och snart så kommer han tillbaka. I händerna håller han ett stort – nej, enormt – glas med vatten, och bredvid honom går en annan kille, den här gången med nästan svart hår och mörka ögon. Båda ser vänligt på mig och Harry ger mig det enorma glaset när de två sätter sig i soffan – med avstånd, vilket jag är tacksam för.
Jag tar emot glaset och halsar det i några stora klunkar. När det lämnar mina läppar igen så ser båda killarna nyfiket på mig, och jag öppnar än en gång munnen. Den här gången är det en skör och hes, tyst röst som lämnar mina läppar, men de verkar förstå:
- Arella. Jag heter Arella.
______________________________________________________________________
Kommentera. :)
Lost in Life - kapitel 4
Röster hörs. Bildäck som tjuter. Nära, det var längesedan jag hörde något så nära. Gestalter närmar sig, men jag kan inte höra vad de säger. Rösterna är upphetsade, oroliga. Några personer knäböjer vid mig. Oroliga ansikten dyker upp i mitt synfält, delar på sig och gör mig illamående, yr. Jag kan inte fokusera, och inte heller riktigt höra vad de säger.
Någon lägger en hand på min axel, och jag rycker till. Kroppskontakt. Rösterna är långt borta men ändå så nära, når mina öron och studsar mellan skallens väggar. Ekar.
- Hur mår du?
- Vad heter du?
- Sch, hon kanske är rädd.
- Vad gör hon här?
- Vi måste ta henne någonstans.
- Hon behöver mat, se hur mager hon är!
Orden, meningarna, allt är förvirrande. Starka armar hjälper mig upp, tar mig stapplande till en svart, stor bil. Två killar hjälper mig in i värmen, och jag känner hur jag nästan kollapsar.
- Herregud.
- Vad ska vi göra?
- Vi tar med henne hem.
- Bra idé.
- Vad ska Paul säga?
- Han kommer hålla med.
- Flickan behöver ha någonstans att vara.
- Hon behöver ett hem.
De pratar över huvudet på mig, men jag orkar inte ta notis om det. En dov smäll hörs, och något brummar till. Bilen börjar köra, och någon låter mig sjunka ner i dennes persons famn. Jag känner hur jag dyker, djupare och djupare ner, långt, långt, och försjunker i sömn efter ett tag då det röda tar över på insidan av mina ögonlock.
Lost in Life - kapitel 3
Men hur uttalar man det, då?
Min panna drar ihop sig under de nu smutsblonda hårtestarna och jag försöker att uttala namnet för mig själv. Låndon? Låndån? Londån? Eller kanske London.
Jag slår fast vid London, eftersom det låter bäst, och lutar mig tillbaka. Jag har inte sovit så bra i natt, med några få solstrålar letar sig faktiskt in där jag sitter mellan husväggarna. Jag är trött och sliten, och kall, men strålarna får mig i alla fall på bättre humör.
Jag kryper för andra gången fram till den stora, stinkande tunnan. Precis som igår, så dyker jag ner bland matresterna och skräpet och rotar bland allt som kan tänkas vara ätbart. Snart finner jag en gammal limpa, som jag snabbt knaprar i mig. Brödet växer i munnen och smaken är torr och besk, men det är mat och jag är tacksam för att jag hittade något.
~
Dagen flyter långsamt på, men tillslut blir det ändå mörkt. Regnet börjar falla igen, stora tunga droppar som träffar både mig och alla andra som går på gatorna utanför mitt lilla gömställe. Vid det här laget är jag både frusen och hungrig, och jag kan inte längre svälja utan att det gör ont på grund av vätskebrist.
Jag sluter ögonen och försöker att somna – inte för att det går så bra. Jag börjar då prata med mig själv. Det kanske låter konstigt, men ja, jag började prata med mig själv.
Rösten som lämnar mina läppar är sprucken och hes. Den är inte alls lik min mjuka, sopranaktiga, utan är snarare rena motsatsen. Den skär nästan i mina ögon, men jag fortsätter att prata mig själv. Efter ett tag så är min röst fortfarande hes, men ändå mjuk. Lite mer lik min egna, riktiga röst.
Efter ett tag så tröttnar jag på att prata med mig själv. Jag är utmattad och hungrig, men lyckas ändå att slappna av. Jag kryper ihop intill väggen och sluter ögonen för… ja, jag vet inte hur många gånger jag redan försökt, men nu fungerar det i alla fall, för snart så sover jag. Dock inte tungt, utan oroligt, men jag sover ändå – och det är ju huvudsaken.
Lost in Life - kapitel 2
Jag tittar ner på mina egna fötter. Nakna, små. Jag försöker resa mig där jag ligger i det trånga utrymmet mellan två hus, men lyckas inte.
Tillslut kommer jag ändå upp till sittande ställning och lutar mig mot en utav väggarna. Det står stora lådor runt omkring mig som stinker, och någonstans under ett lock kan jag skymta gammal mat. Uäk.
Det tar ett tag innan jag inser att det är något fel. Ja, förutom att jag inte befinner mig där jag ska, förstås. Det är inget som tar emot min rygg då jag lutar mig mot den kalla stenväggen. Det är min bara hud och den vita klänningen – som inte är så vit längre – som vidrör väggen. Inget annat.
Jag lutar mig lite framåt och vrider på huvudet, låter handen röra sig över den delen av ryggen som jag når. Det är då jag upptäcker det. Mina vingar. De är borta.
Trots att jag vet att jag inte har dom, så famlar jag panikslaget på min rygg för att försöka finna dom. Lönlöst, eftersom de inte finns.
Jag suckar. Okej, vad har jag? Jag är fast på något konstigt, regnigt ställe. Jag har inga vingar. Detta hände genom en slags dröm. Tror jag.
Och det var allt. Jag vet inte mer.
Min mage kurrar och jag kryper mot den stinkande lådan. Lukten fyller mina näsborrar och blir mer och mer motbjudande ju närmare jag kommer den, men jag sticker ändå ner huvudet i lådan efter ett djupt andetag.
Jag rotar en stund och hittar ett paket. Det är på engelska – språket jag lär mig i skolan för att kunna prata med människorna. Det står ”Ben & Jerry’s” på förpackningen och den väger tillräckligt mycket för att den inte ska vara tom.
Jag kryper tillbaka till min plats vid stenväggen och öppnar förpackningen. En hyfsat god lukt slår emot mig, och innehållet är vitt och lite lätt flytande. Innehållet kan inte vara speciellt gammalt, och jag för försiktigt förpackningen till läpparna och lapar i mig det vita. Det smakar nästan som det luktar, och förpackningen är snart tom.
Jaha. Här sitter jag. Det är mörkt, nästan beckmörkt, och små droppar av vatten landar då och då på min nu ganska gråa klänning och mitt blonda, smutsiga hår. Jag drar händerna över armarna och känner gåshuden sprida sig över min kropp med en lätt rysning.
Jag lutar huvudet bakåt mot väggen och sluter ögonen i ett försök att somna. Jag är precis påväg att glida in i drömmarnas värld för andra gången de senaste timmarna, då ett tjutande skri hörs. Jag rycker till och slår snabbt upp ögonen, och hinner precis se ett fordon som kallas bil svänga bort från öppningen till mitt lilla ställe som jag fastslagit kallas gränd. En stor sak kommer farande mot mig, och jag rullar snabbt undan. Ett högt skrammel hörs då den stora, mörka saken landar inte långt ifrån den stora lådan som innehöll min mat.
Jag kryper försiktigt fram till saken och vänder på den. Den är hyfsat tung, men jag kan nu läsa texten som sakta blir våt av regnet. Bakgrunden är blå, och texten vit. Jag känner genast igen namnet på staden som jag tydligen befinner mig i.
Lost in Life - kapitel 1
- Är du trött?
Mamma Celestes röst når mig när jag flyger in på hennes kontor. Jag säger inget, men min gäspning är svar nog.
- Ja, lite kanske, erkänner jag och går fram till henne. Hon är vid sitt skrivbord, och illustrerar pennan att skriva åt henne samtidigt som hon rensar papper med vingarna fladdrande. Hon tittar upp på mig och ler, flyger fram till mig och landar med ett dovt ljud på molnet.
- Men flyg hem, då. Sov lite, det är ju läxfri dag idag.
Jag nickar och ler blekt.
- Tack. När kommer du hem?
- Runt solnedgången, säger hon och klappar mig lätt på axeln innan hon flyger tillbaka till sitt svävande skrivbord. Hon säger inget mer, så jag svävar ut från kontoret och vidare ut ur palatset.
Vingslagen ekar i tystnaden. De flesta i min årskurs är med sina föräldrar på deras uppgifter, men vissa – till exempel de i min klass – har haft test-dag idag och är otroligt trötta, då vi i sju timmar har suttit med lexikon och papper och försökt minnas allt som vi lärt oss under terminen. Imorgon är det avslutning, och sedan är det bara ett halvår kvar på min utbildning som Rådgivare.
Jag ser vårt moln på avstånd och ökar tempot lite. När jag kommer fram så svävar jag genom barriären och kommer in i själva molnet – jag, IN i molnet. Det är där jag och mina föräldrar bor.
Jag flyger till min del av molnet och landar mjukt. Fjädersängen ser otroligt inbjudande ut efter dagens ansträngningar och jag sjunker ner i den, sluter ögonen.
Jag befinner mig… Faktiskt så har jag ingen aning. Allt är svart.
- Hallå? ropar jag. Det ekar, men det enda svar jag får är mitt eget ”Hallå” ”Hallå” ”Hallå” tills även det försvinner helt.
Jag ser mig omkring. Fast det är inte så mycket att se, egentligen. Ärligt talat ingenting. Allt är svart för mina ögon.
Men så känner jag något. En spänning i luften, en smekande vind. Något lyser upp stället och ett blått sken uppenbarar sig. Det skjuts, rakt mot mig, och träffar mig i hjärtat. Mitt skrik blandas med fräsandet av blixten, och jag faller. Faller långt, långt ner. Tills något tar emot.
Smärtan träffar mig som ett piskslag. Det gör så ont att jag vill skrika, men inget ljud kommer ut ur min mun.
Jag ligger mot något. Hårt är det, så jag är inte i min säng.
Jag öppnar försiktigt ögonen, och det första jag upplever är chock. För där jag landar har jag aldrig varit förut, utan bara sett från mammas kontor.
