- Hur har du haft det? Vad har du gjort? Kom du in på college?

- Zayn..., mumlar jag ohörbart.
- Har du någon pojkvän? Hur går det med kärlekslivet?
Nej, Zayn, jag har ingen pojkvän, eftersom jag inte kunnat sluta tänka på dig sedan du åkte.
- Zayn, säger jag, högre denna gång. Han tystnar.
- Jess?
Åh, som jag älskar när han kallar mig det. Det ligger så fint på hans tunga, får hela mig att lysa upp inombords och...
Nej.
- Tänk om jag gått vidare? frågar jag och höjer ögonbrynen. Skaffat mig ett liv utan dig?
Zayns lysande låga i de mörka ögonen drar sakta ner på belysningen, läpparna är omedvetet lätt särade.
- Jag tänke att...
- Att jag gått här och bara väntat på att du ska komma tillbaka? Jag har gått vidare, Zayn.
Ja, säkert.
- Hur tänkte du? fortsätter jag. Åka iväg på X Factor med någon som hejar på dig här hemma, och sedan bli känd och bara sticka? Hur tror du det kändes?
Zayn sitter tyst en lång stund, blickar ner i golvet. Fingrarna pillar med tyget på hans mörka jeans, foten skrapar lätt mot sovrumsgolvet. En lätt rodnad syns på hans kinder, och jag förstår att han ångrar sig. Men hur mycket jag än vill, hur mycket jag än önskar att jag kunde, så kan jag inte förlåta honom. Iallafall inte nu.

- Exakt, mumlar jag när det gått fem minuter under tystnad. Jag reser mig och går fram till fönstret, fingrarna fumlar med haspen innan jag får upp rutan på vid gavel. Jag gör en gest ut.
- Ä-är jag inte välkommen?
Jag säger inget, står bara vid sidan av fönstret med handen på rutan så att den står uppe. Jag väntar.
Zayn reser sig sakta och går fram till mig. Jag följer honom med blicken, hela tiden, och han ser in i mina chokladbruna ögon med sina mörka, nästan svarta irisar. Jag bara smälter under hans blick, mina ben skakar lätt då han sträcker ut en hand. Fingrarna drar sig över min kind, som de gjorde förr i tiden då jag mådde dåligt. Han brukade prata lugnande med mig, dra fingrarna över min kind hela tiden. Som jag minns. Åh, som jag minns.

Jag fuktar läpparna och suckar, släpper fönstret och sätter mig på sängens kant. Han har gjort det, igen. Förtrollat sig med sin intensiva beröring och smältande blick.
Zayn slår sig ner på samma kudde som innan och knäpper händerna över knäna. Jag bestämmer mig för att väldigt kortfattat redogöra om de senaste två åren - inget som betyder att jag kommer förlåta honom.
- Så jag har tagit bort tandställningen, börjar jag.
- När? är Zayns direkta, nyfikna fråga.
- Förra julen, svarar jag och fortsätter sedan;
- Iallafall, jag kom in på college, nickar jag. På det jag ville, estetiska linjen.
Ett leende drar sig över Zayns läppar, och jag kan inte låta bli att svagt besvara det. Han har den effekten på mig, oavsett vilket humör jag än är på och hur sur jag må vara på honom, så får han mig att le. Helt otroligt.
- Ingen pojkvän, fortsätter jag med en huvudskakning. Jag har blivit sjukt nära en tjej, strax efter att du gick och blev känd...
- Vad heter hon? frågar Zayn snabbt.
- Sanna, svarar jag. Hon flyttade hit från London, hennes pappa fick ett jobb och bla bla bla. Jättetrevlig tjej, men iallafall... Så ja, annars är allt som vanligt.
Förutom att du inte varit här, förstås. Du försvann, tog omedvetet med dig en bit av mig hjärta runt om i världen. Eller så kanske du visste att du tog det, men släppte ner det från Eiffeltornet och stampade på det med dina äckligt stora, fina fötter. Det var kanske därför det gjorde så ont.

~

Efter kanske ytterligare tio minuter så gäspar jag stort. Än har jag inte frågat Zayn om hans karriär, faktiskt inte frågat honom om något, och jag har fortfarande inte förlåtit honom. Varför skulle jag? Säkert kommer det en dag då det händer, men den dagen är inte idag.

- Dags för mig att gå, kanske.
Zayn reser sig och går fram till mitt fönster, trampar fötterna i skorna. Jag följer efter honom, öppnar fönstret under tystnad. En vindpust drar genom rummet då rutan går upp, och utanför stirrar den kalla vinternatten in på oss med sina tindrande stjärnor och svarta djup. Lika djupa som Zayns ögon, lika vackra att titta på och lika vackra att försvinna i.

- Då syns vi, säger Zayn och ger mig en utav sina sneda leenden. Jag besvarar leendet med ett halvt från min sida, ganska oäkta.

- Kanske det, mumlar jag fram och nickar lite mot honom.
- Godnatt, Jessie.
Zayn delar ut en kram till mig genom att lägga en lång arm över mina axlar och trycka till. Sedan klättrar han ut genom fönstret och landar på metallstängerna. Det sista jag hör honom säga innan jag stänger dörren är;
- Det är skönt att ha sin bästa vän tillbaka.
Ja. Bästa vän. Inget mer. Inget mer.

____________________________________________

Kommentera gärna. :)