Dagar går, dagar förändras till veckor. Utan att behöva berätta något speciellt för dessa fem killar jag bor med, så har jag sakta men säkert lärt mig hur en människa lever. Genom att lyssna och studera noga, så har jag utan överflödiga frågor förstått det mesta - men har fortfarande långt kvar att lära.

- Ska vi ta en promenad?
Liam - ja, jag har lärt mig vem som är vem nu - ser frågande på mig och Niall där vi sitter i soffan. Jag rycker på axlarna, tyst precis som vanligt, men Niall skiner upp i ett brett leende.
- Det kan vi göra!
- Det snöar, säger Zayn och slänger sig ner i soffan.
- Och? frågar Niall ivrigt. Vad spelar det för roll?
Liam och Zayn sneglar på mig, och jag känner mig med ens lite obekväm.

- Har någon ens tänkt på Arella?
Harrys röst ljuder genom den eftertänkande tystnaden, och alla tittar upp. Han står lutad mot dörrkarmen mellan köket och vardagsrummet, med armarna korslagda över det t-shirt-beklädda bröstet. Hans gröna blick vandrar mellan mig och killarna.

- Hur menar du?
Det är Louis som frågar den här gången. Harry öppnar munnen;
- Det jag menar är att Arella var på gatan när det snöade. Hon kanske inte vill gå ut i snö, det kanske väcker känslor.
Han ser på mig och jag tittar upp, möter hans blick. Grönt kolliderar i blått.

Jag rycker på axlarna. Visserligen har han kanske rätt, men att bara sitta och göra ingenting är nästan värre. För då tänker man mycket.
Jag behöver alltså röra på mig.

- Det är okej, mumlar jag och Niall flyger glatt upp. Harry nickar och drar sig ut till hallen; jag följer efter och sätter på mig ett par skor som vi varit och köpt. De är ljusbruna och vristhöga med ludd inuti, jag tror Zayn nämnde "Ux" eller "Uggs". Jag får en jacka av Niall, som har minst kroppsstorlek - en enkel svart med en kedja som man knäpper med, vad det heter vet jag inte. Men den funkar, även fast den är stor, och snart lämnar vi lägenheten de bor i.

Snön ligger tjock och slät över stigarna i skogen som vi går på. Eller ja, jag tror att det är stigar, jag ser dem ju förstås inte.
Jag vet inte vart de tar mig eller vad som kommer att hända.

Plötsligt stannar Zayn, som är längst fram, och jag kikar upp från den nedåtvända blickställningen jag har. Synen som möter mig är slående vacker, vit snö som glittrar i det gula ljuset från solen. Inte ett spår är upptrampat, hela gläntan ligger tyst och stilla bland sina frusna barrträd.

- Snöbollskrig! tjuter plötsligt Niall, och så är det igång. Gläntans skimrande snö har förvandlats till en uppgrävd gravplats, och alla kastar bollar av snön på varandra. Jag har snart förstått reglerna och kastar lika livligt som killarna runt om i det vita, högt skrattandes.

Jag kan nog vänja mig vid det här, ändå.

Okej... Till att börja med, ett stort förlåt. Jag har inte haft någon skrivlust alls, känner inte att jag har lust att uppdatera eller är ens på humör för det. Jag orkar inte, helt enkelt.

Den här fanfictionen är förskriven i ganska många kapitel, kapitlet jag håller på att skriva är kapitel nitton. Men jag har ärligt talat inte skrivit på det på över en månad, för jag har ren skrivtorka, så stor att uppdatera känns lönlöst då dagen tillslut kommer komma när jag inte har några kapitel att lägga upp längre och inte ens halva kapitel 19 är skrivet. Detta låter säkert jättedumt, jag älskar att skriva, det gör jag verkligen, men jag har ingen större fantasi. Kanske borde jag ta en paus och skriva en ny fanfic som läggs upp här istället? Vad tycker ni?

Och förlåt igen. Ska försöka lägga upp mer, puss.