Lost in Life - prolog
Jag vet inte om ni kommer tro mig eller inte. Men jag ska ändå berätta, och sedan är det ert val om ni ska tro på det eller säga att jag ljuger.
Jag är en ängel.
Många av er tänker på änglar som Guds barn. Andra tänker på änglar som något ont. Inget av det stämmer, även fast ni människors syn på oss är ganska lika det vi är.
Vi har vingar. Vita, stora vingar som ser ut som en massa fjädrar. Vi är även väldigt vackra. Och vi har krafter.
Vi bor uppe bland molnen, högt ovanför er. Vi svävar inte omkring, som ni kanske tror. Vi går faktiskt, men självklart kan vi flyga också.
Alla har varsitt, större moln, som vi faktiskt bor på. Lite som det ni kallar hus.
Kontoret är ett stort palats av moln. Bredvid palatset ligger ett lite mindre slott. Det är där jag går, men bara ett år till. Ni kanske undrar vad jag menar, men jag återkommer med det.
Förresten, jag kanske ska börja med att berätta att jag heter Arella. Jag är sjutton år och mitt element är vatten. Mina föräldrar heter Celeste och Ceasar, och har också elementet vatten. Eller nej, mamma har det. Pappa har elementet luft.
Element är då det jag ska berätta om för er nu. Alla änglar har varsitt element, eller kraft, som man också kan kalla det. Tillsammans med vårt element har vi olika uppgifter. I slottet bredvid palatset – eller kontoret, då – är som ni brukar kalla det, en ”skola”. Hos oss heter det ”Elementutbildning”. Där lär du dig om ditt element, och även om att vara en ängel och änglarnas regler.
Vid femton års ålder så får du välja yrke. Du har lite olika val, beroende på vad du har för element. Min mamma är högt uppsatt bland lagar och regler i palatset. Hon kan vara med och bestämma, men även ge straff.
Min pappa är Väderängel. Eftersom han har elementet luft så kan han lättare styra över vädret, och är därför inom det området.
Själv utbildar jag mig till Rådgivare, som det kallas. Mitt element är vatten, och då det ofta förknippas med känsla så utbildar jag mig till att hjälpa människor med val och uppförande, eller som man kan kalla det, ”vett och etikett”.
Ja, där hade ni det jag ville komma fram till. Vi änglar hjälper människor på många olika sätt. Som Rådgivare, till exempel.
Ja, där har ni alltså mitt liv. Om ett år, när jag är arton, så får jag ta examen. Då är min utbildning fullständig, och jag får börja jobba som Rådgivare i palatset.
Ni kanske inte tror mig? Jag bryr mig faktiskt inte. Om ni tror mig, så får ni gärna följa mitt liv från och med nu. Jag kommer berätta, varenda liten detalj. Ja, nästan, iallafall. Om ni inte tror mig, så lämna mig. Du behöver inte vara här.
Men en sak till ska jag berätta innan du går. Jag var hos min kompis mamma häromdagen. Hon är Spåkvinna, eftersom hon har elementet jord. Hon spådde att det skulle komma en händelse snart som ska förändra mitt liv.
________________________________________________________________________________
Så här är alltså prologen, kommentera gärna vad ni tycker! :)
Byter
Changes In Life - Kapitel 7
- Hej, ler Zayn och jag besvarar leendet med ett halvt från min sida. Vi står där ett tag utan att veta hur vi ska hälsa, innan Zayn drar in mig i en försiktig kram. Jag kramar lätt tillbaka, innan han efter bara några sekunder släpper mig. Kunde han inte kramat längre, bara några sekunder till?
- Kom in, säger Zayn med det typiska, sneda Zayn-leendet. Jag kliver in i hallen efter att han backat från dörröppningen. Han förvånar mig det första han gör med att ta jackan från mig, hänga upp den medan jag förvånat följer hans rörelser. Han hjälper mig med väskan, medan jag aningen överraskad står kvar med Primark-kassen i handen.
- Kommer du? frågar han mjukt, knycker med nacken mot sin sovrumsdörr. Jag nickar och följer efter honom, och han öppnar dörren. I rummet är det i ordninggjort med kuddar och filtar i den mjuka soffan han har. Det är en bäddsoffa, vilket i sin tur innebär att vi kommer bädda där till mig senare. Lakan och täcke ligger i en hög på hans säng, vilket antagligen är det vi kommer bädda med.
Zayn släpper ner min väska på sin säng.
- Du har godis och chips? säger han och nickar mot min kasse jag håller i handen. Jag rycker till och försvinner upp från mina tankar, nickar.
- Yes, ler jag och plockar upp påsarna med chips och godis. Zayn skjuter fram skålar mot mig över soffbordet, som jag fyller med godsakerna.
- Så, vad ska vi se för film? frågar jag, ser på Zayn. Han rycker på axlarna.
- Vad sägs som din gamla favoritfilm?
Jag blir tvungen att fundera i några sekunder innan det går upp för mig vilken han menar.
- Jag kommer storgråta, påpekar jag, Zayn rycker på axlarna.
- Vill du se den?
Jag nickar ivrigt.
- Gärna!
Tio minuter senare sitter vi båda nerbäddade bland kuddar och filtar, nära utan att gå över vänskapsgränsen. The Notebook spelas på teven framför oss på väggen, min gamla favoritfilm, precis som Zayn mindes så väl. Då och då sträcker vi oss efter godis eller chips, eller kanske en klunk läsk, och skrattar då och då åt något på filmen. Och jag, jag är lycklig såhär. För tillfället, iallafall.
Changes In Life - Kapitel 6
Tillslut, när mobilen ringt i nästan tio minuter utan uppehåll, så höjer jag luren och svarar.
- Jessica.
Zayns röst hörs på andra sidan, sträv och trevande;
- Hej... Zayn här.
Åh, det hör jag på den fantastiskt vackra röst, Zayn.
- Hej, säger jag utan något speciellt tonfall.
- Jo, jag undrade bara... Vi kanske skulle göra något ikväll? Filmkväll, som vi brukade? Jag kan hyra en film...
Jag drar lite på munnen. Som förut, det är som förut. Nästan, men ändå. Och även fast jag känner lättnad över att allt verkar vara sig likt, så susar ett stick till i mitt hjärta. Allt är exakt som vanligt. Vi är nära vänner. Inget annat. Inget annat.
Jag drar ett djupt andetag.
- Visst, Zayn. Klart vi kan ha filmkväll. När... Var?
- Hos mig? säger Zayn. Som vanligt?
Som vanligt var det, ja.
- Jag kommer vid åtta och tar det vanliga, säger jag och kan nästan se Zayns leende framför sig.
- Bra. Ses.
Tutande signal. Samtalet är över. Och inuti mig, gror en känsla som jag inte riktigt kan tolka. Glädje...? Blandat med... förvirring?
~
Bara lite smink.
Jag lägger på ett lätt lager mascara och täcker lite med en täckpenna i övriga ansiktet. Mitt lockiga hår faller i bruna slingor nedför min nakna rygg, och jag drar sakta den blå OnePiece:n upp över kroppen. Jag knäpper upp den över underkläderna och ser mig sedan i spegeln. Perfekt för en myskväll, och precis som det brukade vara. Han, jag. OnePiece's, snacks och en film. Hos honom. Allt i sin ordning. Nästan.
Jag packar min grå sportväska med saker jag ska ha med mig. Efter ännu ett samtal bestämde vi att jag ska sova över, och tro det eller ej, så sa jag ja. Fråga mig inte varför.
En gammal Primark-kasse fylls med chips och godis i påsform. Jag stänger sportväskan och tar min mobil, går ut ur sovrummet. Jag hade kunnat klättra direkt ut från fönstret, men jag tror att mina föräldrar vill veta att jag sticker. Trots allt är jag inte arton än.
Mamma tar det bra, att jag ska övernatta hos en gammal vän. Hon försöker pussa mig på pannan i ett godnatt, men jag drar mig undan och mumlar lite innan fötterna tar mig till hallen. Jag stoppar fötterna i mina bruna Uggs, tar jackan över armen och öppnar och stänger efter mig. Med Primark-kassen i handen, jackan över armen och väskan över axeln tar jag mig ner med hjälp av hissen och går ut genom portarna. Några steg klivs och ännu en gång slår ett par portar igen bakom mig; den här gången ett par som inte gått igen i min närhet på två år. Men nu gör de det, och idag så ska det bli bra. Jag har bestämt mig. Vi ska lacka ihop varandras sällskap, på ett eller annat sätt. Det kanske är svårt att förlåta honom, men jag måste. Hellre förlåta någon som alltid varit en bra vän än att bara skita i personen.
Min hand sträcks ut, den som inte håller i kassen. Tre gånger knackar jag, tre gånger ska räcka för att Zayn ska förstå och komma.
Dörren öppnas plötsligt och i öppningen uppenbarar sig plötsligt Zayn. Stor och lång med vit t-shirt och mjukisbyxor. Lika perfekt som vanligt.
______________________
Kommentera gärna. :)
Changes In Life - Kapitel 5
På morgonen när jag vaknar är jag förvirrad. Mer än förvirrad, faktiskt, men jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. En okontrollerad, skön känsla av att inte bli ignorerad, doppad i osäkerhet för hur jag ska göra och toppad med både ilska och lycka. Han hade iallafall inte glömt mig.
Jag gäspar och stirrar upp i sovrummets vita tak. En lång stund ligger jag där, bara tänker och tänker. Tänker på Zayn, precis som alltid. Precis som varje gång, i två år.
Efter kanske en halvtimme så sätter jag mig slött upp. Benen dras över kanten på sängen och jag reser mig, sträcker på mig det första jag gör. Ända från tårna och ut till fingerspetsarna, min höga gäspning ljuder mellan sovrummets väggar. De nakna fötterna tar mig tassande över golvet till fönstret, och jag drar upp rullgardinen. Mörkt. Som om jag förväntade mig mer.
Min blick glider upp till fönstret i byggnaden bredvid, en våning upp. Det finns ingen rullgardin nerdragen, men jag kan inte urskilja något annat än mörker och förstår att han sover. Ändå står jag kvar en stund, studerar det mörka rummets välbekanta konturer. Så längesedan jag var därinne, och ändå känna det som igår.
Trots att det bara är huset bredvid så känns det främmande och konstigt. Att kliva in i en annans lägenhet, för första gången fast man pratats vid i nästan tre månader.
Zayn håller upp dörren för mig och ler.
- Gå in, bara, säger han och jag besvarar snabbt hans leende. De converse-beklädda fötterna tar sig in och skrapar av sig på mattan innan jag tar ännu ett steg in. Nu kommer även Zayn, och dörren går igen bakom honom.
Det är tyst medan vi tar av oss skorna och hänger upp jackorna. Sedan tar Zayn ett lätt grepp om min handled.
- Ta med dig väskan, så pluggar vi i mitt rum. Vill du ha te eller så?
Jag nickar leendes.
- Det blir perfekt.
Zayn drar på munnen och tar in mig i ett vitt kök, ungefär i samma storlek som vårt eget. Det består av ett träbord i ek och några köksbänkar, och set helt normalt ut. Inget konstigt, bara (vanligt) normalt.
När två tekoppar är fixade så tar vi oss till Zayns sovrum. Skillnaden är att hans inte ligger på våningen över, som mitt gör, utan håller sig på standardplan för lägenheten.
Zayn öppnar dörren och håller upp den för mig. Jag ler tacksamt och går in, och leendet blir direkt bredare. Rummet är enkelt och snyggt, med små blottande gamla pojksaker. Så fint.
- Gillar du det? ler Zayn, och jag nickar ivrigt.
- Verkligen!
Vi sätter oss i sängen bredvid varandra och slår upp historiaböckerna. Sedan förhör vi varandra, och det går hyfsat för mig - tills Zayn härmar mig och jag börjar gapskratta så att tandställningen min blottas...
Jag rycks upp ur min dröm, mitt minne, utav mobilen som ringer. Blicken söker sig snabbt genom rummet, och jag hittar iPhonen på skrivbordet. Jag tar mig dit, tar upp den och tittar på den ringande lysande mobilen. Blicken läser numret flera gånger, trots att jag tog bort kontakten för längesedan så registrerar fortfarande hjärnan de djupt inprintade siffrorna. Jag vågar inte svara. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga.
