Lost in Life - kapitel 7
På morgonen vaknar jag upp, med starka solstrålar som väcker mitt sinne och irriterar mina ögon. Ögonlocken slås upp och blinkar mot det skarpa ljuset, innan de snabbt pressas igen. Det varma täcket som är virat över min kropp drar jag upp över ansiktet med ett stön.
Ett lågt skratt hörs från vänstra delen av rummet, delen där fönstret finns. När jag försiktigt kisar över täckets kant så ser jag Niall stå och flina med handen på persiennens drag. Den jäkeln har dragit upp täcket som hindrar solljuset från att sippra in.
Jag stönar och drar kraftigt upp täcket igen. Jag kan nästan höra på Nialls steg att han flinar.
- Godmorgon på dig också, säger han med en röst som låter mer än road. Vet du vad klockan är?
Jag skakar häftigt på huvudet under täcket.
- Det kan jag tala om, ljuder en annan röst genom rummet och jag kan inte låta bli att kika upp mot den hesa, underbara rösten. En lockig kalufs fyller dörröppningen, och det breda flinet som ligger utsmetat i hans ansikter är bara för fint.
- Hon är tio minuter i ett, och du har sovit i nästan sexton timmar.
- Jag var trött, mumlar jag och kryper ihop under täcket.
- Vet du, Hazza, vi ger vår gäst en TREVLIG första morgon istället, säger en tredje röst och ett rakat huvud dyker upp bredvid Harry. Liam eller Louis, vem det nu än är, håller i en bricka, och den underbara doften fyller mina näsborrar. Mat!
Jag sätter mig direkt upp vid åsynen av det ätbara på brickan, och Liam-Louis lyser upp.
- Tänkte väll det, säger han mjukt och går fram till mig. Jag är fortfarande väldigt skygg och håller mig på avstånd då han försiktigt sätter sig ner på sängkanten. Vaksamt iakttar jag varenda rörelse han gör, och det märker han. Därför gör han allt väldigt långsamt; lyfter brickan och lutar sig försiktigt mot mig, sätter varsamt ner brickan i knäet på mig och drar sedan tillbaka sina armar.
Jag blickar ner på maten. Åh Gud, mat. Riktig mat, mat bestående av - vad jag lärt mig i människomat i skolan - plättar, sylt, juice, bröd, ost och smör. Så ljuvligt.
- Holy shit!
Zayn stirrar på metallkranen, som det borde strömma vatten ur - istället är det små, små kristalliknande isbitar som lämnar munstycket. Alla, inklusive mig, har blicken fäst på fenomenet med stora ögon.
Jag tittar ner på min hand, och ser att den är knuten. Jag tvekar en kort stund innan jag öppnar handflatan och rätar ut fingrarna. Blicken glider upp mot kranen, som börjat strömma vatten igen.
- Äntli..., suckar Harry, men hinner inte avsluta meningen förrän jag knyter handen igen - och isbitarna är tillbaka.
- Men vafan...?
Louis eller Liam, den med rufsigt hår, rynkar pannan. Jag rätar ut fingrarna, och det blir vatten igen. När jag knyter näven, så bli det is. Knyt, upp, knyt, upp. Och strömmen följer, is, vatten, is, vatten.
Jag släpper snabbt ut handen och stirrar på den. Men jag trodde...
- Konstigt, muttrar Niall, men killana släpper snabbt ämnet. Däremot jag, kan inte låta det glida ur tankarna. Jag trodde att magi hade försvunnit, men tydligen inte helt.
Kort kapitel, jag vet. Kommentera gärna!
Länka för länk
Gammal blogg; ny omstart - läs!
Lost in Life - kapitel 6
Harry och den andra killen ser på mig. Obekvämt. Lite... läskigt, nästan. Som att de kan se igenom mig.
De nickar båda två, långsamt. Den andra killen plirar med ögonen mot mig.
- Du är inte härifrån, eller hur?
Vad ska man svara? ”Nej, jag kommer från Himlen”? Sällan.
- Ehhm... Asså... Njaa... Nej.
Ingen av dem rör en min.
- Är du säker? Du verkar osäker.
Jag nickar. Jo, jag är säker.
- Så vart kommer du ifrån?
Är det här något slags korsförhör?
- Uti...från. Utifrån... stan. Eh.. Landet.
Jag önskar att jag kunde slå mig själv. Vad håller jag på med?
Harry och den andra killen ler mjukt.
- Men vad gjorde du ute? frågar Harry med sammetslen röst som jag nästan ryser av.
- Jag...
Och nu brister det. Mina läppar darrar när jag försöker tala, och ögonen svämmar över av blanka tårar. Klumpen i halsen växer sig så stor att jag hulkar till, begraver ansiktet i händerna. Stora, våta droppar blöter ner mina händer och axlarna skakar. Plötsligt, så lägger någon armen om mig. Hjärnan säger att mig att dra mig undan, men mitt hjärta behöver den där armen.
Den här gången vinner hjärtat och jag sitter kvar, snyftande med någons arm över mina axlar, som med en hand försiktigt smeker min överarm.
~
- Så du heter Arella?
Jag nickar svagt och min blick glider mellan de fem killarna framför mig. Det är Harry då, den lockiga av dem. Och den snyggaste, om jag nu ska tillägga det.
Sedan är det den mörka, som var med Harry innan. Så finns det en blond kille med blå ögon, men vad jag kan se så har det blonda håret bruna rötter. En snaggad sitter en bit bort, med mörka ögon. Han ser vänlig ut, vilket jag gillar. Även den sista av de fem ser vänlig ut. Han har blågrå ögon och brunt, rufsigt hår. Egentligen ser alla vänliga ut, men jaja.
- Jag heter i alla fall Liam, säger den snaggade.
- Louis, säger en kille med det rufsiga håret och vinkar lätt. Den blonda höjer handen.
- Niall.
- Harry, men det vet du redan, säger Harry.
- Och jag är Zayn, avslutar den mörka som var med Harry innan. Jag nickar och biter mig i läppen.
- Vågar man fråga vad du gjorde ute på gatan? frågar den med rufsigt – Louis eller Liam? – och ser fundersamt på mig.
- Vilsen och utsvulten? säger den blonda – Niall.
- Och kall? tillägger den mörka, han som jag tror heter Zayn. Den snaggade – fortfarande osäker på om det är Liam eller Louis – ger de andra killarna en varnande blick.
- Det enda de vill veta är varför, säger han lugnt och sansat och tittar på mig med sina bruna ögon.
Så vad ska man svara nu, då? Inte en chans att jag berättar sanningen. Det är mot alla lagar, det värsta en ängel kan göra.
- Jag…, börjar jag och tuggar svävande på underläppen. Jag… rymde. Hemifrån… Och kom hit…
Jag rynkar pannan lite lätt.
- Sedan har jag suttit i den där gränden… Jag vet inte hur länge…
Killarna ser medlidande på mig, och Harry lägger en hand på min axel. Jag rycker automatiskt till och drar mig undan, och han sänker försiktigt handen. Blicken ser ut att be om ursäkt.
- Varför rymde du? frågar Niall och lägger nyfiket huvudet på sned. Jag blir tvungen att komma på en lögn, och det är snabbt.
- Jag… har levt isolerat hos mina föräldrar i hela mitt liv och… ville komma ut…., stammar jag och slår ner blicken. Jag är sjukt dålig på att ljuga, bokstavligt talat, och när jag kikar upp så förstår jag på killarnas ansiktsuttryck att de inte heller tror mig. Men ingen säger något, utan de bara nickar. Zayn slår ett nummer på en sådan där mobiltélefon. Han trycker den mot örat och reser sig, lämnar rummet, och jag blir plötsligt rädd att han ska anmäla mig till stadens poliskonstaplar.
Efter ett tag så kommer Zayn ut igen, och han ser på mig. Oron i magen växer. Han har anmält mig, han har verkligen gjort det. Och nu ska jag till polisen. Jag kommer sitta i en cell, med en skylt på där det står ”Psykiskt skadade barn, mata ej”. Som på ett sådant där zoo, fast med människor.
- Du kan bo hos oss, säger Zayn med mjuk stämma. Ett svagt mummel hörs bakom mig, men Zayn avbryter dem och fäster blicken på Liam eller Louis – den snaggade i alla fall.
- Jag har pratat med Paul.
Det blir tyst en stund, och sedan nickar killarna. Jag ser från den ena till den andra.
- Vem-vem är Paul?
- Våran.., börjar Zayn. Vad ska man kalla det?
- Han typ håller koll på oss och hjälper oss med saker, säger Harry enkelt och jag nickar lite.
- Okej… Vänta, sa du att jag fick bo här?
Zayn nickar och ler svagt mot mig.
- Om du vill, då.
- Men jag antar att det inte finns så många val, tillägger den med rufsigt hår.
- Leva eller dö, viskar Niall och får ännu en blick av den snaggade.
Jag nickar lite och tuggar på underläppen.
- Visst. Tack, menar jag.
