Lost in Life - kapitel 2

Marken är våt och mörk, och tunga droppar av vatten studsar mot plattorna av sten. Ben skyndar genom väderfenomenet som kallas regn, och deras fötter är beklädda med något som ser ut som extrafötter.

Jag tittar ner på mina egna fötter. Nakna, små. Jag försöker resa mig där jag ligger i det trånga utrymmet mellan två hus, men lyckas inte.

Tillslut kommer jag ändå upp till sittande ställning och lutar mig mot en utav väggarna. Det står stora lådor runt omkring mig som stinker, och någonstans under ett lock kan jag skymta gammal mat. Uäk.

Det tar ett tag innan jag inser att det är något fel. Ja, förutom att jag inte befinner mig där jag ska, förstås. Det är inget som tar emot min rygg då jag lutar mig mot den kalla stenväggen. Det är min bara hud och den vita klänningen – som inte är så vit längre – som vidrör väggen. Inget annat.
Jag lutar mig lite framåt och vrider på huvudet, låter handen röra sig över den delen av ryggen som jag når. Det är då jag upptäcker det. Mina vingar. De är borta.
Trots att jag vet att jag inte har dom, så famlar jag panikslaget på min rygg för att försöka finna dom. Lönlöst, eftersom de inte finns.

Jag suckar. Okej, vad har jag? Jag är fast på något konstigt, regnigt ställe. Jag har inga vingar. Detta hände genom en slags dröm. Tror jag.

Och det var allt. Jag vet inte mer.

Min mage kurrar och jag kryper mot den stinkande lådan. Lukten fyller mina näsborrar och blir mer och mer motbjudande ju närmare jag kommer den, men jag sticker ändå ner huvudet i lådan efter ett djupt andetag.
Jag rotar en stund och hittar ett paket. Det är på engelska – språket jag lär mig i skolan för att kunna prata med människorna. Det står ”Ben & Jerry’s” på förpackningen och den väger tillräckligt mycket för att den inte ska vara tom.

Jag kryper tillbaka till min plats vid stenväggen och öppnar förpackningen. En hyfsat god lukt slår emot mig, och innehållet är vitt och lite lätt flytande. Innehållet kan inte vara speciellt gammalt, och jag för försiktigt förpackningen till läpparna och lapar i mig det vita. Det smakar nästan som det luktar, och förpackningen är snart tom.

Jaha. Här sitter jag. Det är mörkt, nästan beckmörkt, och små droppar av vatten landar då och då på min nu ganska gråa klänning och mitt blonda, smutsiga hår. Jag drar händerna över armarna och känner gåshuden sprida sig över min kropp med en lätt rysning.
Jag lutar huvudet bakåt mot väggen och sluter ögonen i ett försök att somna. Jag är precis påväg att glida in i drömmarnas värld för andra gången de senaste timmarna, då ett tjutande skri hörs. Jag rycker till och slår snabbt upp ögonen, och hinner precis se ett fordon som kallas bil svänga bort från öppningen till mitt lilla ställe som jag fastslagit kallas gränd. En stor sak kommer farande mot mig, och jag rullar snabbt undan. Ett högt skrammel hörs då den stora, mörka saken landar inte långt ifrån den stora lådan som innehöll min mat.
Jag kryper försiktigt fram till saken och vänder på den. Den är hyfsat tung, men jag kan nu läsa texten som sakta blir våt av regnet. Bakgrunden är blå, och texten vit. Jag känner genast igen namnet på staden som jag tydligen befinner mig i.





grymt bra! hihi

- Gillar du One Direction Noveller? kika gärna in på min om du har lust och svara gärna i mitt senaste inlägg "frågor angående nästa novell", behöver så mycket tips som möjligt! skulle va kul om du kunde kommentera och lägga din åsikt! kram :D

2013-04-08 » 07:22:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback