Lost in Life - kapitel 9
- Bowling! utbrister Louis.
- Bowling! ljuder Harry glatt.
- Ja, bowling! säger Niall och Zayn i munnen på varandra.
- Bowling blir bra, nickar Liam.
- Bowling? ekar jag undrande. Alla tittar på mig, och jag känner hettan stiga i kinderna.
- Vet du inte vad bowling är? frågar Zayn försiktigt. Jag blickar generat ner i den snötäckta marken utan att säga något, och en tystnad sänker sig över oss alla sex. Tillslut tar Liam till orda igen;
- Men det är enkelt. Vi lär dig.
Jag blickar blygt upp mot honom, och han nickar uppmuntrande.
Vi stannar utanför en mörk byggnad. Byggnaden har tonade glasrutor och en markis pryder dörrens topp, i rött och vitt speglas den. Ovanför markisen infinner sig en stor, blinkande skylt i mörkblått där det står "BOWLING" med stora, feta bokstäver. Vi kliver in, en efter en med mig i mitten, och tågar mot en kassa där en man står.
Snart har vi fått banor och satt på oss skor. Niall hjälpte mig att hitta rätt storlek, och vi har nu fått lagen. Bana tre och fyra, och lagen i ordningen Harry, Zayn, Arella, och Louis, Niall, Liam. Faktiskt så känner jag mig nöjd.
Vi intar våra banor och Harry hjälper mig att välja klot. Det blir en sjua, medan Harry tar en tolva. Jag förstår att det är vikten det handlar om, men så mycket mer än så förstår jag inte.
Zayn och Harry hjälps åt att förklara grundreglerna och hur jag ska göra, och spelet börjar. Det går inte så väldigt bra för mig, men Zayn och Harry är duktiga och tar hem många vinster.
Men jag ser min chans. Det andra laget är bara någon poäng sammanlagt ifrån vårt lag, och jag ser några få vattendroppar på trägolvet. Dags att prova.
När Louis gör sig beredd och sedan kastar, så knyter jag näven med blicken koncentrerad på dropparna. Och mycket riktigt, de fryser till is. Louis halkar, och tappar klotet, som åker ner i rännan. Jag knyter upp fingrarna, och isen blir till droppar igen. Sedan gör jag en svepande gest med handen, och vattnet försvinner helt och hållet.
Okej, så jag har magin kvar, men inte fulländat.
Louis tittar förbryllat ner, men rycker på axlarna då han inte ser något. Och jag, jag känner mig både lättad och obekväm på samma gång. Det är skönt att veta att något funkar som det ska, men mina instinkter säger att detta har en baksida större än den främre sidan.
Ja, jag bestämde mig för att fortsätta med fanficen ändå. Med lite möda är även kapitel 19 nu skrivet och jag ska försöka få ner de sista kapitlerna i ord - allt finns nämligen i min hjärna, färdigskrivet men ändå inte. Snart behöver jag inte oroa mig över Lost in Life i alla fall, och jag kan gå vidare till bloggens nästa fanfic som jag redan skrivit 3 kapitel på; bäst att ligga före, you know.
Tack för kommentarerna, förresten. Skulle bara vara en snabb uppknuffning för mig om ni kunde motivera varför fanficen är bra, vad som är bra med vad jag skriver - och hur - och vad som är mindre bra. Skulle vara toppen med lite kritik. Tack, puss! xx
Lost in Life - kapitel 8
Dagar går, dagar förändras till veckor. Utan att behöva berätta något speciellt för dessa fem killar jag bor med, så har jag sakta men säkert lärt mig hur en människa lever. Genom att lyssna och studera noga, så har jag utan överflödiga frågor förstått det mesta - men har fortfarande långt kvar att lära.
- Ska vi ta en promenad?
Liam - ja, jag har lärt mig vem som är vem nu - ser frågande på mig och Niall där vi sitter i soffan. Jag rycker på axlarna, tyst precis som vanligt, men Niall skiner upp i ett brett leende.
- Det kan vi göra!
- Det snöar, säger Zayn och slänger sig ner i soffan.
- Och? frågar Niall ivrigt. Vad spelar det för roll?
Liam och Zayn sneglar på mig, och jag känner mig med ens lite obekväm.
- Har någon ens tänkt på Arella?
Harrys röst ljuder genom den eftertänkande tystnaden, och alla tittar upp. Han står lutad mot dörrkarmen mellan köket och vardagsrummet, med armarna korslagda över det t-shirt-beklädda bröstet. Hans gröna blick vandrar mellan mig och killarna.
- Hur menar du?
Det är Louis som frågar den här gången. Harry öppnar munnen;
- Det jag menar är att Arella var på gatan när det snöade. Hon kanske inte vill gå ut i snö, det kanske väcker känslor.
Han ser på mig och jag tittar upp, möter hans blick. Grönt kolliderar i blått.
Jag rycker på axlarna. Visserligen har han kanske rätt, men att bara sitta och göra ingenting är nästan värre. För då tänker man mycket.
Jag behöver alltså röra på mig.
- Det är okej, mumlar jag och Niall flyger glatt upp. Harry nickar och drar sig ut till hallen; jag följer efter och sätter på mig ett par skor som vi varit och köpt. De är ljusbruna och vristhöga med ludd inuti, jag tror Zayn nämnde "Ux" eller "Uggs". Jag får en jacka av Niall, som har minst kroppsstorlek - en enkel svart med en kedja som man knäpper med, vad det heter vet jag inte. Men den funkar, även fast den är stor, och snart lämnar vi lägenheten de bor i.
Snön ligger tjock och slät över stigarna i skogen som vi går på. Eller ja, jag tror att det är stigar, jag ser dem ju förstås inte.
Jag vet inte vart de tar mig eller vad som kommer att hända.
Plötsligt stannar Zayn, som är längst fram, och jag kikar upp från den nedåtvända blickställningen jag har. Synen som möter mig är slående vacker, vit snö som glittrar i det gula ljuset från solen. Inte ett spår är upptrampat, hela gläntan ligger tyst och stilla bland sina frusna barrträd.
- Snöbollskrig! tjuter plötsligt Niall, och så är det igång. Gläntans skimrande snö har förvandlats till en uppgrävd gravplats, och alla kastar bollar av snön på varandra. Jag har snart förstått reglerna och kastar lika livligt som killarna runt om i det vita, högt skrattandes.
Jag kan nog vänja mig vid det här, ändå.
Okej... Till att börja med, ett stort förlåt. Jag har inte haft någon skrivlust alls, känner inte att jag har lust att uppdatera eller är ens på humör för det. Jag orkar inte, helt enkelt.
Den här fanfictionen är förskriven i ganska många kapitel, kapitlet jag håller på att skriva är kapitel nitton. Men jag har ärligt talat inte skrivit på det på över en månad, för jag har ren skrivtorka, så stor att uppdatera känns lönlöst då dagen tillslut kommer komma när jag inte har några kapitel att lägga upp längre och inte ens halva kapitel 19 är skrivet. Detta låter säkert jättedumt, jag älskar att skriva, det gör jag verkligen, men jag har ingen större fantasi. Kanske borde jag ta en paus och skriva en ny fanfic som läggs upp här istället? Vad tycker ni?
Och förlåt igen. Ska försöka lägga upp mer, puss.
Lost in Life - kapitel 7
På morgonen vaknar jag upp, med starka solstrålar som väcker mitt sinne och irriterar mina ögon. Ögonlocken slås upp och blinkar mot det skarpa ljuset, innan de snabbt pressas igen. Det varma täcket som är virat över min kropp drar jag upp över ansiktet med ett stön.
Ett lågt skratt hörs från vänstra delen av rummet, delen där fönstret finns. När jag försiktigt kisar över täckets kant så ser jag Niall stå och flina med handen på persiennens drag. Den jäkeln har dragit upp täcket som hindrar solljuset från att sippra in.
Jag stönar och drar kraftigt upp täcket igen. Jag kan nästan höra på Nialls steg att han flinar.
- Godmorgon på dig också, säger han med en röst som låter mer än road. Vet du vad klockan är?
Jag skakar häftigt på huvudet under täcket.
- Det kan jag tala om, ljuder en annan röst genom rummet och jag kan inte låta bli att kika upp mot den hesa, underbara rösten. En lockig kalufs fyller dörröppningen, och det breda flinet som ligger utsmetat i hans ansikter är bara för fint.
- Hon är tio minuter i ett, och du har sovit i nästan sexton timmar.
- Jag var trött, mumlar jag och kryper ihop under täcket.
- Vet du, Hazza, vi ger vår gäst en TREVLIG första morgon istället, säger en tredje röst och ett rakat huvud dyker upp bredvid Harry. Liam eller Louis, vem det nu än är, håller i en bricka, och den underbara doften fyller mina näsborrar. Mat!
Jag sätter mig direkt upp vid åsynen av det ätbara på brickan, och Liam-Louis lyser upp.
- Tänkte väll det, säger han mjukt och går fram till mig. Jag är fortfarande väldigt skygg och håller mig på avstånd då han försiktigt sätter sig ner på sängkanten. Vaksamt iakttar jag varenda rörelse han gör, och det märker han. Därför gör han allt väldigt långsamt; lyfter brickan och lutar sig försiktigt mot mig, sätter varsamt ner brickan i knäet på mig och drar sedan tillbaka sina armar.
Jag blickar ner på maten. Åh Gud, mat. Riktig mat, mat bestående av - vad jag lärt mig i människomat i skolan - plättar, sylt, juice, bröd, ost och smör. Så ljuvligt.
- Holy shit!
Zayn stirrar på metallkranen, som det borde strömma vatten ur - istället är det små, små kristalliknande isbitar som lämnar munstycket. Alla, inklusive mig, har blicken fäst på fenomenet med stora ögon.
Jag tittar ner på min hand, och ser att den är knuten. Jag tvekar en kort stund innan jag öppnar handflatan och rätar ut fingrarna. Blicken glider upp mot kranen, som börjat strömma vatten igen.
- Äntli..., suckar Harry, men hinner inte avsluta meningen förrän jag knyter handen igen - och isbitarna är tillbaka.
- Men vafan...?
Louis eller Liam, den med rufsigt hår, rynkar pannan. Jag rätar ut fingrarna, och det blir vatten igen. När jag knyter näven, så bli det is. Knyt, upp, knyt, upp. Och strömmen följer, is, vatten, is, vatten.
Jag släpper snabbt ut handen och stirrar på den. Men jag trodde...
- Konstigt, muttrar Niall, men killana släpper snabbt ämnet. Däremot jag, kan inte låta det glida ur tankarna. Jag trodde att magi hade försvunnit, men tydligen inte helt.
Kort kapitel, jag vet. Kommentera gärna!
Lost in Life - kapitel 6
Harry och den andra killen ser på mig. Obekvämt. Lite... läskigt, nästan. Som att de kan se igenom mig.
De nickar båda två, långsamt. Den andra killen plirar med ögonen mot mig.
- Du är inte härifrån, eller hur?
Vad ska man svara? ”Nej, jag kommer från Himlen”? Sällan.
- Ehhm... Asså... Njaa... Nej.
Ingen av dem rör en min.
- Är du säker? Du verkar osäker.
Jag nickar. Jo, jag är säker.
- Så vart kommer du ifrån?
Är det här något slags korsförhör?
- Uti...från. Utifrån... stan. Eh.. Landet.
Jag önskar att jag kunde slå mig själv. Vad håller jag på med?
Harry och den andra killen ler mjukt.
- Men vad gjorde du ute? frågar Harry med sammetslen röst som jag nästan ryser av.
- Jag...
Och nu brister det. Mina läppar darrar när jag försöker tala, och ögonen svämmar över av blanka tårar. Klumpen i halsen växer sig så stor att jag hulkar till, begraver ansiktet i händerna. Stora, våta droppar blöter ner mina händer och axlarna skakar. Plötsligt, så lägger någon armen om mig. Hjärnan säger att mig att dra mig undan, men mitt hjärta behöver den där armen.
Den här gången vinner hjärtat och jag sitter kvar, snyftande med någons arm över mina axlar, som med en hand försiktigt smeker min överarm.
~
- Så du heter Arella?
Jag nickar svagt och min blick glider mellan de fem killarna framför mig. Det är Harry då, den lockiga av dem. Och den snyggaste, om jag nu ska tillägga det.
Sedan är det den mörka, som var med Harry innan. Så finns det en blond kille med blå ögon, men vad jag kan se så har det blonda håret bruna rötter. En snaggad sitter en bit bort, med mörka ögon. Han ser vänlig ut, vilket jag gillar. Även den sista av de fem ser vänlig ut. Han har blågrå ögon och brunt, rufsigt hår. Egentligen ser alla vänliga ut, men jaja.
- Jag heter i alla fall Liam, säger den snaggade.
- Louis, säger en kille med det rufsiga håret och vinkar lätt. Den blonda höjer handen.
- Niall.
- Harry, men det vet du redan, säger Harry.
- Och jag är Zayn, avslutar den mörka som var med Harry innan. Jag nickar och biter mig i läppen.
- Vågar man fråga vad du gjorde ute på gatan? frågar den med rufsigt – Louis eller Liam? – och ser fundersamt på mig.
- Vilsen och utsvulten? säger den blonda – Niall.
- Och kall? tillägger den mörka, han som jag tror heter Zayn. Den snaggade – fortfarande osäker på om det är Liam eller Louis – ger de andra killarna en varnande blick.
- Det enda de vill veta är varför, säger han lugnt och sansat och tittar på mig med sina bruna ögon.
Så vad ska man svara nu, då? Inte en chans att jag berättar sanningen. Det är mot alla lagar, det värsta en ängel kan göra.
- Jag…, börjar jag och tuggar svävande på underläppen. Jag… rymde. Hemifrån… Och kom hit…
Jag rynkar pannan lite lätt.
- Sedan har jag suttit i den där gränden… Jag vet inte hur länge…
Killarna ser medlidande på mig, och Harry lägger en hand på min axel. Jag rycker automatiskt till och drar mig undan, och han sänker försiktigt handen. Blicken ser ut att be om ursäkt.
- Varför rymde du? frågar Niall och lägger nyfiket huvudet på sned. Jag blir tvungen att komma på en lögn, och det är snabbt.
- Jag… har levt isolerat hos mina föräldrar i hela mitt liv och… ville komma ut…., stammar jag och slår ner blicken. Jag är sjukt dålig på att ljuga, bokstavligt talat, och när jag kikar upp så förstår jag på killarnas ansiktsuttryck att de inte heller tror mig. Men ingen säger något, utan de bara nickar. Zayn slår ett nummer på en sådan där mobiltélefon. Han trycker den mot örat och reser sig, lämnar rummet, och jag blir plötsligt rädd att han ska anmäla mig till stadens poliskonstaplar.
Efter ett tag så kommer Zayn ut igen, och han ser på mig. Oron i magen växer. Han har anmält mig, han har verkligen gjort det. Och nu ska jag till polisen. Jag kommer sitta i en cell, med en skylt på där det står ”Psykiskt skadade barn, mata ej”. Som på ett sådant där zoo, fast med människor.
- Du kan bo hos oss, säger Zayn med mjuk stämma. Ett svagt mummel hörs bakom mig, men Zayn avbryter dem och fäster blicken på Liam eller Louis – den snaggade i alla fall.
- Jag har pratat med Paul.
Det blir tyst en stund, och sedan nickar killarna. Jag ser från den ena till den andra.
- Vem-vem är Paul?
- Våran.., börjar Zayn. Vad ska man kalla det?
- Han typ håller koll på oss och hjälper oss med saker, säger Harry enkelt och jag nickar lite.
- Okej… Vänta, sa du att jag fick bo här?
Zayn nickar och ler svagt mot mig.
- Om du vill, då.
- Men jag antar att det inte finns så många val, tillägger den med rufsigt hår.
- Leva eller dö, viskar Niall och får ännu en blick av den snaggade.
Jag nickar lite och tuggar på underläppen.
- Visst. Tack, menar jag.
Lost in Life - kapitel 5
Vitt, svart. Rött, blått. Rosa, lila, gult, vitt. Svart, rosa. Rött, blått.
Har jag blivit galen?
Färgerna blixtrar förbi innanför mina ögonlock, fångas upp av de blå irisarna, registreras i hjärnan och skickar ut signaler. Nej, jag är inte galen. Det är något utanför mitt synfält, snarare.
Med en stor kraftansträngning som kostar mig nästan all kraft jag lyckats samla upp, så slår jag upp ögonen. Min blåa blick glider genom rummet jag befinner mig i, och fastnar vid en platt, stor sak på väggen. Den har svarta ramar, och innanför ramarna så rör det sig. Svart, blått, rött, vitt. Gult osa, blått, vitt.
Ett annat ljud, förutom det som kommer från saken på väggen, får mig att vända på huvudet. Någon meter ifrån mig sitter en kille med lockigt, brunt hår och tittar på saken på väggen. Den som ändrar färg.
Även killen vänder på huvudet, och en grön blick klarnar något då han får syn på mig. Han rätar försiktigt på sig medan jag iakttar honom, och sträcker ut en hand mot mig. Jag ryggar tillbaka automatiskt tillbaka, och hans hållning sjunker en aning.
- Såja, säger han med en röst som är både mjuk och hes på samma gång. Var inte rädd. Jag ska inte skada dig.
Jag ser fortfarande på honom med en aning skärrad blick, och han sänker handen.
- Vad heter du?
Jag kniper ihop läpparna och han ser besviket på mig.
- Vart kommer du ifrån?
Jag svarar inte på det heller.
- Jag heter Harry.
Mina ögon lyser inte upp på något speciellt sätt, utan tittar bara på honom.
- Snälla, prata med mig.
Han ser så sorgsen, så ledsen ut, att det nästan gör ont i mig. Mina ögon vidgas och jag öppnar munnen. Jag försöker få fram vad jag heter, men ingenting kommer ur min mun. En smutsig hand ser jag höjas och läggs mot min strupe, och först då inser jag att det är min egen hand. Jag har så lite känsel att jag inte kände när jag lyfte min egen hand.
I Harrys gröna ögon syns en skugga av förståelse, och han reser sig.
- Vänta lite, säger han med mjuk röst och lämnar mig. Jag ser efter honom, och hör hur han fixar med något i ett annat rum. Låga röster hörs även, och snart så kommer han tillbaka. I händerna håller han ett stort – nej, enormt – glas med vatten, och bredvid honom går en annan kille, den här gången med nästan svart hår och mörka ögon. Båda ser vänligt på mig och Harry ger mig det enorma glaset när de två sätter sig i soffan – med avstånd, vilket jag är tacksam för.
Jag tar emot glaset och halsar det i några stora klunkar. När det lämnar mina läppar igen så ser båda killarna nyfiket på mig, och jag öppnar än en gång munnen. Den här gången är det en skör och hes, tyst röst som lämnar mina läppar, men de verkar förstå:
- Arella. Jag heter Arella.
______________________________________________________________________
Kommentera. :)
Lost in Life - kapitel 4
Röster hörs. Bildäck som tjuter. Nära, det var längesedan jag hörde något så nära. Gestalter närmar sig, men jag kan inte höra vad de säger. Rösterna är upphetsade, oroliga. Några personer knäböjer vid mig. Oroliga ansikten dyker upp i mitt synfält, delar på sig och gör mig illamående, yr. Jag kan inte fokusera, och inte heller riktigt höra vad de säger.
Någon lägger en hand på min axel, och jag rycker till. Kroppskontakt. Rösterna är långt borta men ändå så nära, når mina öron och studsar mellan skallens väggar. Ekar.
- Hur mår du?
- Vad heter du?
- Sch, hon kanske är rädd.
- Vad gör hon här?
- Vi måste ta henne någonstans.
- Hon behöver mat, se hur mager hon är!
Orden, meningarna, allt är förvirrande. Starka armar hjälper mig upp, tar mig stapplande till en svart, stor bil. Två killar hjälper mig in i värmen, och jag känner hur jag nästan kollapsar.
- Herregud.
- Vad ska vi göra?
- Vi tar med henne hem.
- Bra idé.
- Vad ska Paul säga?
- Han kommer hålla med.
- Flickan behöver ha någonstans att vara.
- Hon behöver ett hem.
De pratar över huvudet på mig, men jag orkar inte ta notis om det. En dov smäll hörs, och något brummar till. Bilen börjar köra, och någon låter mig sjunka ner i dennes persons famn. Jag känner hur jag dyker, djupare och djupare ner, långt, långt, och försjunker i sömn efter ett tag då det röda tar över på insidan av mina ögonlock.
Lost in Life - kapitel 3
Men hur uttalar man det, då?
Min panna drar ihop sig under de nu smutsblonda hårtestarna och jag försöker att uttala namnet för mig själv. Låndon? Låndån? Londån? Eller kanske London.
Jag slår fast vid London, eftersom det låter bäst, och lutar mig tillbaka. Jag har inte sovit så bra i natt, med några få solstrålar letar sig faktiskt in där jag sitter mellan husväggarna. Jag är trött och sliten, och kall, men strålarna får mig i alla fall på bättre humör.
Jag kryper för andra gången fram till den stora, stinkande tunnan. Precis som igår, så dyker jag ner bland matresterna och skräpet och rotar bland allt som kan tänkas vara ätbart. Snart finner jag en gammal limpa, som jag snabbt knaprar i mig. Brödet växer i munnen och smaken är torr och besk, men det är mat och jag är tacksam för att jag hittade något.
~
Dagen flyter långsamt på, men tillslut blir det ändå mörkt. Regnet börjar falla igen, stora tunga droppar som träffar både mig och alla andra som går på gatorna utanför mitt lilla gömställe. Vid det här laget är jag både frusen och hungrig, och jag kan inte längre svälja utan att det gör ont på grund av vätskebrist.
Jag sluter ögonen och försöker att somna – inte för att det går så bra. Jag börjar då prata med mig själv. Det kanske låter konstigt, men ja, jag började prata med mig själv.
Rösten som lämnar mina läppar är sprucken och hes. Den är inte alls lik min mjuka, sopranaktiga, utan är snarare rena motsatsen. Den skär nästan i mina ögon, men jag fortsätter att prata mig själv. Efter ett tag så är min röst fortfarande hes, men ändå mjuk. Lite mer lik min egna, riktiga röst.
Efter ett tag så tröttnar jag på att prata med mig själv. Jag är utmattad och hungrig, men lyckas ändå att slappna av. Jag kryper ihop intill väggen och sluter ögonen för… ja, jag vet inte hur många gånger jag redan försökt, men nu fungerar det i alla fall, för snart så sover jag. Dock inte tungt, utan oroligt, men jag sover ändå – och det är ju huvudsaken.
Lost in Life - kapitel 2
Jag tittar ner på mina egna fötter. Nakna, små. Jag försöker resa mig där jag ligger i det trånga utrymmet mellan två hus, men lyckas inte.
Tillslut kommer jag ändå upp till sittande ställning och lutar mig mot en utav väggarna. Det står stora lådor runt omkring mig som stinker, och någonstans under ett lock kan jag skymta gammal mat. Uäk.
Det tar ett tag innan jag inser att det är något fel. Ja, förutom att jag inte befinner mig där jag ska, förstås. Det är inget som tar emot min rygg då jag lutar mig mot den kalla stenväggen. Det är min bara hud och den vita klänningen – som inte är så vit längre – som vidrör väggen. Inget annat.
Jag lutar mig lite framåt och vrider på huvudet, låter handen röra sig över den delen av ryggen som jag når. Det är då jag upptäcker det. Mina vingar. De är borta.
Trots att jag vet att jag inte har dom, så famlar jag panikslaget på min rygg för att försöka finna dom. Lönlöst, eftersom de inte finns.
Jag suckar. Okej, vad har jag? Jag är fast på något konstigt, regnigt ställe. Jag har inga vingar. Detta hände genom en slags dröm. Tror jag.
Och det var allt. Jag vet inte mer.
Min mage kurrar och jag kryper mot den stinkande lådan. Lukten fyller mina näsborrar och blir mer och mer motbjudande ju närmare jag kommer den, men jag sticker ändå ner huvudet i lådan efter ett djupt andetag.
Jag rotar en stund och hittar ett paket. Det är på engelska – språket jag lär mig i skolan för att kunna prata med människorna. Det står ”Ben & Jerry’s” på förpackningen och den väger tillräckligt mycket för att den inte ska vara tom.
Jag kryper tillbaka till min plats vid stenväggen och öppnar förpackningen. En hyfsat god lukt slår emot mig, och innehållet är vitt och lite lätt flytande. Innehållet kan inte vara speciellt gammalt, och jag för försiktigt förpackningen till läpparna och lapar i mig det vita. Det smakar nästan som det luktar, och förpackningen är snart tom.
Jaha. Här sitter jag. Det är mörkt, nästan beckmörkt, och små droppar av vatten landar då och då på min nu ganska gråa klänning och mitt blonda, smutsiga hår. Jag drar händerna över armarna och känner gåshuden sprida sig över min kropp med en lätt rysning.
Jag lutar huvudet bakåt mot väggen och sluter ögonen i ett försök att somna. Jag är precis påväg att glida in i drömmarnas värld för andra gången de senaste timmarna, då ett tjutande skri hörs. Jag rycker till och slår snabbt upp ögonen, och hinner precis se ett fordon som kallas bil svänga bort från öppningen till mitt lilla ställe som jag fastslagit kallas gränd. En stor sak kommer farande mot mig, och jag rullar snabbt undan. Ett högt skrammel hörs då den stora, mörka saken landar inte långt ifrån den stora lådan som innehöll min mat.
Jag kryper försiktigt fram till saken och vänder på den. Den är hyfsat tung, men jag kan nu läsa texten som sakta blir våt av regnet. Bakgrunden är blå, och texten vit. Jag känner genast igen namnet på staden som jag tydligen befinner mig i.
Lost in Life - kapitel 1
- Är du trött?
Mamma Celestes röst når mig när jag flyger in på hennes kontor. Jag säger inget, men min gäspning är svar nog.
- Ja, lite kanske, erkänner jag och går fram till henne. Hon är vid sitt skrivbord, och illustrerar pennan att skriva åt henne samtidigt som hon rensar papper med vingarna fladdrande. Hon tittar upp på mig och ler, flyger fram till mig och landar med ett dovt ljud på molnet.
- Men flyg hem, då. Sov lite, det är ju läxfri dag idag.
Jag nickar och ler blekt.
- Tack. När kommer du hem?
- Runt solnedgången, säger hon och klappar mig lätt på axeln innan hon flyger tillbaka till sitt svävande skrivbord. Hon säger inget mer, så jag svävar ut från kontoret och vidare ut ur palatset.
Vingslagen ekar i tystnaden. De flesta i min årskurs är med sina föräldrar på deras uppgifter, men vissa – till exempel de i min klass – har haft test-dag idag och är otroligt trötta, då vi i sju timmar har suttit med lexikon och papper och försökt minnas allt som vi lärt oss under terminen. Imorgon är det avslutning, och sedan är det bara ett halvår kvar på min utbildning som Rådgivare.
Jag ser vårt moln på avstånd och ökar tempot lite. När jag kommer fram så svävar jag genom barriären och kommer in i själva molnet – jag, IN i molnet. Det är där jag och mina föräldrar bor.
Jag flyger till min del av molnet och landar mjukt. Fjädersängen ser otroligt inbjudande ut efter dagens ansträngningar och jag sjunker ner i den, sluter ögonen.
Jag befinner mig… Faktiskt så har jag ingen aning. Allt är svart.
- Hallå? ropar jag. Det ekar, men det enda svar jag får är mitt eget ”Hallå” ”Hallå” ”Hallå” tills även det försvinner helt.
Jag ser mig omkring. Fast det är inte så mycket att se, egentligen. Ärligt talat ingenting. Allt är svart för mina ögon.
Men så känner jag något. En spänning i luften, en smekande vind. Något lyser upp stället och ett blått sken uppenbarar sig. Det skjuts, rakt mot mig, och träffar mig i hjärtat. Mitt skrik blandas med fräsandet av blixten, och jag faller. Faller långt, långt ner. Tills något tar emot.
Smärtan träffar mig som ett piskslag. Det gör så ont att jag vill skrika, men inget ljud kommer ut ur min mun.
Jag ligger mot något. Hårt är det, så jag är inte i min säng.
Jag öppnar försiktigt ögonen, och det första jag upplever är chock. För där jag landar har jag aldrig varit förut, utan bara sett från mammas kontor.
Lost in Life - prolog
Jag vet inte om ni kommer tro mig eller inte. Men jag ska ändå berätta, och sedan är det ert val om ni ska tro på det eller säga att jag ljuger.
Jag är en ängel.
Många av er tänker på änglar som Guds barn. Andra tänker på änglar som något ont. Inget av det stämmer, även fast ni människors syn på oss är ganska lika det vi är.
Vi har vingar. Vita, stora vingar som ser ut som en massa fjädrar. Vi är även väldigt vackra. Och vi har krafter.
Vi bor uppe bland molnen, högt ovanför er. Vi svävar inte omkring, som ni kanske tror. Vi går faktiskt, men självklart kan vi flyga också.
Alla har varsitt, större moln, som vi faktiskt bor på. Lite som det ni kallar hus.
Kontoret är ett stort palats av moln. Bredvid palatset ligger ett lite mindre slott. Det är där jag går, men bara ett år till. Ni kanske undrar vad jag menar, men jag återkommer med det.
Förresten, jag kanske ska börja med att berätta att jag heter Arella. Jag är sjutton år och mitt element är vatten. Mina föräldrar heter Celeste och Ceasar, och har också elementet vatten. Eller nej, mamma har det. Pappa har elementet luft.
Element är då det jag ska berätta om för er nu. Alla änglar har varsitt element, eller kraft, som man också kan kalla det. Tillsammans med vårt element har vi olika uppgifter. I slottet bredvid palatset – eller kontoret, då – är som ni brukar kalla det, en ”skola”. Hos oss heter det ”Elementutbildning”. Där lär du dig om ditt element, och även om att vara en ängel och änglarnas regler.
Vid femton års ålder så får du välja yrke. Du har lite olika val, beroende på vad du har för element. Min mamma är högt uppsatt bland lagar och regler i palatset. Hon kan vara med och bestämma, men även ge straff.
Min pappa är Väderängel. Eftersom han har elementet luft så kan han lättare styra över vädret, och är därför inom det området.
Själv utbildar jag mig till Rådgivare, som det kallas. Mitt element är vatten, och då det ofta förknippas med känsla så utbildar jag mig till att hjälpa människor med val och uppförande, eller som man kan kalla det, ”vett och etikett”.
Ja, där hade ni det jag ville komma fram till. Vi änglar hjälper människor på många olika sätt. Som Rådgivare, till exempel.
Ja, där har ni alltså mitt liv. Om ett år, när jag är arton, så får jag ta examen. Då är min utbildning fullständig, och jag får börja jobba som Rådgivare i palatset.
Ni kanske inte tror mig? Jag bryr mig faktiskt inte. Om ni tror mig, så får ni gärna följa mitt liv från och med nu. Jag kommer berätta, varenda liten detalj. Ja, nästan, iallafall. Om ni inte tror mig, så lämna mig. Du behöver inte vara här.
Men en sak till ska jag berätta innan du går. Jag var hos min kompis mamma häromdagen. Hon är Spåkvinna, eftersom hon har elementet jord. Hon spådde att det skulle komma en händelse snart som ska förändra mitt liv.
________________________________________________________________________________
Så här är alltså prologen, kommentera gärna vad ni tycker! :)
