På morgonen när jag vaknar är jag förvirrad. Mer än förvirrad, faktiskt,  men jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. En okontrollerad, skön känsla av att inte bli ignorerad, doppad i osäkerhet för hur jag ska göra och toppad med både ilska och lycka. Han hade iallafall inte glömt mig.

Jag gäspar och stirrar upp i sovrummets vita tak. En lång stund ligger jag där, bara tänker och tänker. Tänker på Zayn, precis som alltid. Precis som varje gång, i två år.

Efter kanske en halvtimme så sätter jag mig slött upp. Benen dras över kanten på sängen och jag reser mig, sträcker på mig det första jag gör. Ända från tårna och ut till fingerspetsarna, min höga gäspning ljuder mellan sovrummets väggar. De nakna fötterna tar mig tassande över golvet till fönstret, och jag drar upp rullgardinen. Mörkt. Som om jag förväntade mig mer.

Min blick glider upp till fönstret i byggnaden bredvid, en våning upp. Det finns ingen rullgardin nerdragen, men jag kan inte urskilja något annat än mörker och förstår att han sover. Ändå står jag kvar en stund, studerar det mörka rummets välbekanta konturer. Så längesedan jag var därinne, och ändå känna det som igår.

Trots att det bara är huset bredvid så känns det främmande och konstigt. Att kliva in i en annans lägenhet, för första gången fast man pratats vid i nästan tre månader.
Zayn håller upp dörren för mig och ler.
- Gå in, bara, säger han och jag besvarar snabbt hans leende. De converse-beklädda fötterna tar sig in och skrapar av sig på mattan innan jag tar ännu ett steg in. Nu kommer även Zayn, och dörren går igen bakom honom.

Det är tyst medan vi tar av oss skorna och hänger upp jackorna. Sedan tar Zayn ett lätt grepp om min handled.
- Ta med dig väskan, så pluggar vi i mitt rum. Vill du ha te eller så?
Jag nickar leendes.
- Det blir perfekt.
Zayn drar på munnen och tar in mig i ett vitt kök, ungefär i samma storlek som vårt eget. Det består av ett träbord i ek och några köksbänkar, och set helt normalt ut. Inget konstigt, bara (vanligt) normalt.

När två tekoppar är fixade så tar vi oss till Zayns sovrum. Skillnaden är att hans inte ligger på våningen över, som mitt gör, utan håller sig på standardplan för lägenheten.

Zayn öppnar dörren och håller upp den för mig. Jag ler tacksamt och går in, och leendet blir direkt bredare. Rummet är enkelt och snyggt, med små blottande gamla pojksaker. Så fint.

- Gillar du det? ler Zayn, och jag nickar ivrigt.
- Verkligen!
Vi sätter oss i sängen bredvid varandra och slår upp historiaböckerna. Sedan förhör vi varandra, och det går hyfsat för mig - tills Zayn härmar mig och jag börjar gapskratta så att tandställningen min blottas...

Jag rycks upp ur min dröm, mitt minne, utav mobilen som ringer. Blicken söker sig snabbt genom rummet, och jag hittar iPhonen på skrivbordet. Jag tar mig dit, tar upp den och tittar på den ringande lysande mobilen. Blicken läser numret flera gånger, trots att jag tog bort kontakten för längesedan så registrerar fortfarande hjärnan de djupt inprintade siffrorna. Jag vågar inte svara. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga.