Så han ska alltså komma hem?

Jag suckar och lägger mig raklång på den mjuka sängen. Det är ju vad Sanna sagt. Och efter ett tags tänkande kollade jag även twitter - mycket riktigt, där stod det. Han skulle komma hem. Och det var idag.

Idag är även två dagar sedan Sanna informerade mig, och det är söndag kväll. En vecka till, sedan börjar skolan. Men det är bara några timmar till, och sedan börjar helvetet. Helvetet där jag hela tiden kommer vara medveten om hans existens i huset bredvid, men bli ignorerad.

Jag reser mig från sängen med en suck och smiter ut ur sovrummet. Lägenhetens övervåning är tyst, men tevens ljud hörs nedanför trappan i vardagsrummet, och jag tassar in i badrummet, låser om mig. Väl inne tar jag av mig klädesplagg för klädesplagg, tills jag är helt naken. Handduken lägger jag fram, för att sedan stiga in i duschens kabin och dra för duschdraperiet. Vattnet vrids på och strömmar ut ur munstycket, blöter ner min kropp och värmer upp mitt inre. Tankarna forsar lika fort vattenstrålarna, tankar som får mig att till mestadels må dåligt. Kommer han är ignorera mig helt, eller...? Jag tror inte ens att det finns något andra alternativ, det är klart att han kommer ignorera mig.

När jag sluter ögonen kan jag se allt framför mig. Hur han brukade klättra över stängerna och knacka på mitt fönster, eller hur vi brukade stå på metallställningarna mellan de två husen och prata natten lång. Han fick mig på bättre humör, vi skrattade alltid åt de mest fåniga saker eller diskuterade saker som kanske inte alls var särskilt viktiga, retade och gjorde narr av varandra. Men det var då.

Nattlampan är det enda som lyser upp rummet. Den kastar skuggor och ger ifrån sig ett varmt, rosa-aktigt ljus som får allt att se så mysigt ut.
Jag hänger jeansen över skrivbordsstolen och drar nattlinnet över huvudet och ner runt rumpan. Sedan slår jag mig ner på sängens kant och sätter på mig mina mjuka sockor, tjocka som raggsockor fast mjukare än fleece.
Jag lägger täcket över benen och kryper ihop i sittande ställning under det. Ryggen lutar jag mot sänggavelns kant, och en tidning slås upp i mitt knä.

Jag läser trött, i ungefär en halvtimme. Tillslut är klockan tjugo i ett på natten, jag är trött efter allt festande över nyår och behöver helt enkelt sova.

Jag lägger ihop tidningen på mitt nattduksbord och krälar ner under täcket. Min kropp kurar ihop sig och jag sträcker ut en hand, släcker lampan. Det rosa skenet försvinner, och ersätts av mörker. Även mina ögonlock blir tunga, och jag ser inget mer. Jag glider längre och längre bort, bortanför verkligheten och till drömmarnas land, där allt kan ske.

Då knackar det på fönstret.

___________________________________________________

Hoppas ni gillar det, kommentera gärna! :)