Lost in Life - kapitel 1

- Är du trött?

Mamma Celestes röst når mig när jag flyger in på hennes kontor. Jag säger inget, men min gäspning är svar nog.

- Ja, lite kanske, erkänner jag och går fram till henne. Hon är vid sitt skrivbord, och illustrerar pennan att skriva åt henne samtidigt som hon rensar papper med vingarna fladdrande. Hon tittar upp på mig och ler, flyger fram till mig och landar med ett dovt ljud på molnet.

- Men flyg hem, då. Sov lite, det är ju läxfri dag idag.

Jag nickar och ler blekt.

- Tack. När kommer du hem?

- Runt solnedgången, säger hon och klappar mig lätt på axeln innan hon flyger tillbaka till sitt svävande skrivbord. Hon säger inget mer, så jag svävar ut från kontoret och vidare ut ur palatset.

 

Vingslagen ekar i tystnaden. De flesta i min årskurs är med sina föräldrar på deras uppgifter, men vissa – till exempel de i min klass – har haft test-dag idag och är otroligt trötta, då vi i sju timmar har suttit med lexikon och papper och försökt minnas allt som vi lärt oss under terminen. Imorgon är det avslutning, och sedan är det bara ett halvår kvar på min utbildning som Rådgivare.

 

Jag ser vårt moln på avstånd och ökar tempot lite. När jag kommer fram så svävar jag genom barriären och kommer in i själva molnet – jag, IN i molnet. Det är där jag och mina föräldrar bor.

Jag flyger till min del av molnet och landar mjukt. Fjädersängen ser otroligt inbjudande ut efter dagens ansträngningar och jag sjunker ner i den, sluter ögonen.

 

Jag befinner mig… Faktiskt så har jag ingen aning. Allt är svart.

- Hallå? ropar jag. Det ekar, men det enda svar jag får är mitt eget ”Hallå” ”Hallå” ”Hallå” tills även det försvinner helt.

Jag ser mig omkring. Fast det är inte så mycket att se, egentligen. Ärligt talat ingenting. Allt är svart för mina ögon.

 

Men så känner jag något. En spänning i luften, en smekande vind. Något lyser upp stället och ett blått sken uppenbarar sig. Det skjuts, rakt mot mig, och träffar mig i hjärtat. Mitt skrik blandas med fräsandet av blixten, och jag faller. Faller långt, långt ner. Tills något tar emot.

 

Smärtan träffar mig som ett piskslag. Det gör så ont att jag vill skrika, men inget ljud kommer ut ur min mun.

Jag ligger mot något. Hårt är det, så jag är inte i min säng.

Jag öppnar försiktigt ögonen, och det första jag upplever är chock. För där jag landar har jag aldrig varit förut, utan bara sett från mammas kontor.






» :)

Meeer!

2013-04-04 » 22:10:31

^ :)

2013-04-05 » 18:24:40

Du är otroligt bra!
Satt och läste din andra berättelse och jag tycker du ska fortsätta på den, jag är säker på att du kan komma på något skit bra. Inget måste.
LT

2013-04-06 » 22:53:51
» Lisa

Hahahaha vad komiskt. Du är från gsm, right? Du slutade på din berättelse där & jag trodde jag skulle dö & precis NU hittade jag din blogg här, ahahahahha helvete vad jag är glad nu :D BÄSTA

2013-06-26 » 22:57:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback