Men hur uttalar man det, då?

 

Min panna drar ihop sig under de nu smutsblonda hårtestarna och jag försöker att uttala namnet för mig själv. Låndon? Låndån? Londån? Eller kanske London.

 

Jag slår fast vid London, eftersom det låter bäst, och lutar mig tillbaka. Jag har inte sovit så bra i natt, med några få solstrålar letar sig faktiskt in där jag sitter mellan husväggarna. Jag är trött och sliten, och kall, men strålarna får mig i alla fall på bättre humör.

 

Jag kryper för andra gången fram till den stora, stinkande tunnan. Precis som igår, så dyker jag ner bland matresterna och skräpet och rotar bland allt som kan tänkas vara ätbart. Snart finner jag en gammal limpa, som jag snabbt knaprar i mig. Brödet växer i munnen och smaken är torr och besk, men det är mat och jag är tacksam för att jag hittade något.

 

~

 

Dagen flyter långsamt på, men tillslut blir det ändå mörkt. Regnet börjar falla igen, stora tunga droppar som träffar både mig och alla andra som går på gatorna utanför mitt lilla gömställe. Vid det här laget är jag både frusen och hungrig, och jag kan inte längre svälja utan att det gör ont på grund av vätskebrist.

 

Jag sluter ögonen och försöker att somna – inte för att det går så bra. Jag börjar då prata med mig själv. Det kanske låter konstigt, men ja, jag började prata med mig själv.

 

Rösten som lämnar mina läppar är sprucken och hes. Den är inte alls lik min mjuka, sopranaktiga, utan är snarare rena motsatsen. Den skär nästan i mina ögon, men jag fortsätter att prata mig själv. Efter ett tag så är min röst fortfarande hes, men ändå mjuk. Lite mer lik min egna, riktiga röst.

 

Efter ett tag så tröttnar jag på att prata med mig själv. Jag är utmattad och hungrig, men lyckas ändå att slappna av. Jag kryper ihop intill väggen och sluter ögonen för… ja, jag vet inte hur många gånger jag redan försökt, men nu fungerar det i alla fall, för snart så sover jag. Dock inte tungt, utan oroligt, men jag sover ändå – och det är ju huvudsaken.