Lost in Life - kapitel 4
Jag vet inte hur länge jag befunnit mig här eller hur lång tid det gått. Inte varför jag är här, eller varför jag fortfarande ens lever. Kan man verkligen fortsätta leva, när man är så hungrig att det känns som att magen inte längre finns? Kan man verkligen bli så törstig att man inte längre kan prata med sig själv ens? Kan man verkligen vara så trött att man inte längre kan sova?
Stora, fluffiga bollar faller långsamt från himlen och breder ut sig längs vägarna likt ett täcke av vitt. Regnet har alltså gått över till något jag tror kallas snö, men jag kan inte smaka på ordet eftersom jag längre inte kan prata. Mitt innan så vackra, blonda hår är nu så smutsigt att det nästan är grått, och har dessutom stelnat. Jag är rädd för att höja handen och röra vid det, rädd för att det ska gå av, så stelt är det. Och kallt. Känningen, den vita klänningen, är gulgrå och hänger i trasor runt min väldigt magra kropp.
Röster hörs. Bildäck som tjuter. Nära, det var längesedan jag hörde något så nära. Gestalter närmar sig, men jag kan inte höra vad de säger. Rösterna är upphetsade, oroliga. Några personer knäböjer vid mig. Oroliga ansikten dyker upp i mitt synfält, delar på sig och gör mig illamående, yr. Jag kan inte fokusera, och inte heller riktigt höra vad de säger.
Någon lägger en hand på min axel, och jag rycker till. Kroppskontakt. Rösterna är långt borta men ändå så nära, når mina öron och studsar mellan skallens väggar. Ekar.
- Hur mår du?
- Vad heter du?
- Sch, hon kanske är rädd.
- Vad gör hon här?
- Vi måste ta henne någonstans.
- Hon behöver mat, se hur mager hon är!
Orden, meningarna, allt är förvirrande. Starka armar hjälper mig upp, tar mig stapplande till en svart, stor bil. Två killar hjälper mig in i värmen, och jag känner hur jag nästan kollapsar.
- Herregud.
- Vad ska vi göra?
- Vi tar med henne hem.
- Bra idé.
- Vad ska Paul säga?
- Han kommer hålla med.
- Flickan behöver ha någonstans att vara.
- Hon behöver ett hem.
De pratar över huvudet på mig, men jag orkar inte ta notis om det. En dov smäll hörs, och något brummar till. Bilen börjar köra, och någon låter mig sjunka ner i dennes persons famn. Jag känner hur jag dyker, djupare och djupare ner, långt, långt, och försjunker i sömn efter ett tag då det röda tar över på insidan av mina ögonlock.
Röster hörs. Bildäck som tjuter. Nära, det var längesedan jag hörde något så nära. Gestalter närmar sig, men jag kan inte höra vad de säger. Rösterna är upphetsade, oroliga. Några personer knäböjer vid mig. Oroliga ansikten dyker upp i mitt synfält, delar på sig och gör mig illamående, yr. Jag kan inte fokusera, och inte heller riktigt höra vad de säger.
Någon lägger en hand på min axel, och jag rycker till. Kroppskontakt. Rösterna är långt borta men ändå så nära, når mina öron och studsar mellan skallens väggar. Ekar.
- Hur mår du?
- Vad heter du?
- Sch, hon kanske är rädd.
- Vad gör hon här?
- Vi måste ta henne någonstans.
- Hon behöver mat, se hur mager hon är!
Orden, meningarna, allt är förvirrande. Starka armar hjälper mig upp, tar mig stapplande till en svart, stor bil. Två killar hjälper mig in i värmen, och jag känner hur jag nästan kollapsar.
- Herregud.
- Vad ska vi göra?
- Vi tar med henne hem.
- Bra idé.
- Vad ska Paul säga?
- Han kommer hålla med.
- Flickan behöver ha någonstans att vara.
- Hon behöver ett hem.
De pratar över huvudet på mig, men jag orkar inte ta notis om det. En dov smäll hörs, och något brummar till. Bilen börjar köra, och någon låter mig sjunka ner i dennes persons famn. Jag känner hur jag dyker, djupare och djupare ner, långt, långt, och försjunker i sömn efter ett tag då det röda tar över på insidan av mina ögonlock.
___________________________________________
Kommentera gärna. :)
» Ronja Behring
Sjukt bra skrivet! Om du är Directioner så tycker jag att du borde ta en tit på våran blogg på lördag då något EXTRA kommer upp tillängnat till alla Svenska Directioners! :)
» 5SOS
Sjukt bra skrivet!
» Alice
Kika gärna in på min One Direction blogg :)
kram Alice
novelltjejen.devote.se
Trackback
