Lost in Life - kapitel 5

Vitt, svart. Rött, blått. Rosa, lila, gult, vitt. Svart, rosa. Rött, blått.

 

Har jag blivit galen?

 

Färgerna blixtrar förbi innanför mina ögonlock, fångas upp av de blå irisarna, registreras i hjärnan och skickar ut signaler. Nej, jag är inte galen. Det är något utanför mitt synfält, snarare.

 

Med en stor kraftansträngning som kostar mig nästan all kraft jag lyckats samla upp, så slår jag upp ögonen. Min blåa blick glider genom rummet jag befinner mig i, och fastnar vid en platt, stor sak på väggen. Den har svarta ramar, och innanför ramarna så rör det sig. Svart, blått, rött, vitt. Gult osa, blått, vitt.

 

Ett annat ljud, förutom det som kommer från saken på väggen, får mig att vända på huvudet. Någon meter ifrån mig sitter en kille med lockigt, brunt hår och tittar på saken på väggen. Den som ändrar färg.

 

Även killen vänder på huvudet, och en grön blick klarnar något då han får syn på mig. Han rätar försiktigt på sig medan jag iakttar honom, och sträcker ut en hand mot mig. Jag ryggar tillbaka automatiskt tillbaka, och hans hållning sjunker en aning.

- Såja, säger han med en röst som är både mjuk och hes på samma gång. Var inte rädd. Jag ska inte skada dig.

 

Jag ser fortfarande på honom med en aning skärrad blick, och han sänker handen.

- Vad heter du?

Jag kniper ihop läpparna och han ser besviket på mig.

- Vart kommer du ifrån?

Jag svarar inte på det heller.

- Jag heter Harry.

Mina ögon lyser inte upp på något speciellt sätt, utan tittar bara på honom.

- Snälla, prata med mig.

Han ser så sorgsen, så ledsen ut, att det nästan gör ont i mig. Mina ögon vidgas och jag öppnar munnen. Jag försöker få fram vad jag heter, men ingenting kommer ur min mun. En smutsig hand ser jag höjas och läggs mot min strupe, och först då inser jag att det är min egen hand. Jag har så lite känsel att jag inte kände när jag lyfte min egen hand.

 

I Harrys gröna ögon syns en skugga av förståelse, och han reser sig.

- Vänta lite, säger han med mjuk röst och lämnar mig. Jag ser efter honom, och hör hur han fixar med något i ett annat rum. Låga röster hörs även, och snart så kommer han tillbaka. I händerna håller han ett stort – nej, enormt – glas med vatten, och bredvid honom går en annan kille, den här gången med nästan svart hår och mörka ögon. Båda ser vänligt på mig och Harry ger mig det enorma glaset när de två sätter sig i soffan – med avstånd, vilket jag är tacksam för.

 

Jag tar emot glaset och halsar det i några stora klunkar. När det lämnar mina läppar igen så ser båda killarna nyfiket på mig, och jag öppnar än en gång munnen. Den här gången är det en skör och hes, tyst röst som lämnar mina läppar, men de verkar förstå:

- Arella. Jag heter Arella.

______________________________________________________________________

 

Kommentera. :)






Hejsan! Skulle vara jätte kul om du ville kika in på min blogg och läsa den första delen av min Harry Styles novell som jag precis har börjat skriva. Hoppas du tycker om den och du får gärna sprida den vidare isåfall! :)

http://fearme.blogg.se/

2013-05-10 » 01:34:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback