- Bowling! utbrister Louis.
- Bowling! ljuder Harry glatt.
- Ja, bowling! säger Niall och Zayn i munnen på varandra.
- Bowling blir bra, nickar Liam.
- Bowling? ekar jag undrande. Alla tittar på mig, och jag känner hettan stiga i kinderna.
- Vet du inte vad bowling är? frågar Zayn försiktigt. Jag blickar generat ner i den snötäckta marken utan att säga något, och en tystnad sänker sig över oss alla sex. Tillslut tar Liam till orda igen;
- Men det är enkelt. Vi lär dig.
Jag blickar blygt upp mot honom, och han nickar uppmuntrande.

Vi stannar utanför en mörk byggnad. Byggnaden har tonade glasrutor och en markis pryder dörrens topp, i rött och vitt speglas den. Ovanför markisen infinner sig en stor, blinkande skylt i mörkblått där det står "BOWLING" med stora, feta bokstäver. Vi kliver in, en efter en med mig i mitten, och tågar mot en kassa där en man står.

Snart har vi fått banor och satt på oss skor. Niall hjälpte mig att hitta rätt storlek, och vi har nu fått lagen. Bana tre och fyra, och lagen i ordningen Harry, Zayn, Arella, och Louis, Niall, Liam. Faktiskt så känner jag mig nöjd.

Vi intar våra banor och Harry hjälper mig att välja klot. Det blir en sjua, medan Harry tar en tolva. Jag förstår att det är vikten det handlar om, men så mycket mer än så förstår jag inte.

Zayn och Harry hjälps åt att förklara grundreglerna och hur jag ska göra, och spelet börjar. Det går inte så väldigt bra för mig, men Zayn och Harry är duktiga och tar hem många vinster.
Men jag ser min chans. Det andra laget är bara någon poäng sammanlagt ifrån vårt lag, och jag ser några få vattendroppar på trägolvet. Dags att prova.

När Louis gör sig beredd och sedan kastar, så knyter jag näven med blicken koncentrerad på dropparna. Och mycket riktigt, de fryser till is. Louis halkar, och tappar klotet, som åker ner i rännan. Jag knyter upp fingrarna, och isen blir till droppar igen. Sedan gör jag en svepande gest med handen, och vattnet försvinner helt och hållet.

Okej, så jag har magin kvar, men inte fulländat.

Louis tittar förbryllat ner, men rycker på axlarna då han inte ser något. Och jag, jag känner mig både lättad och obekväm på samma gång. Det är skönt att veta att något funkar som det ska, men mina instinkter säger att detta har en baksida större än den främre sidan.

Ja, jag bestämde mig för att fortsätta med fanficen ändå. Med lite möda är även kapitel 19 nu skrivet och jag ska försöka få ner de sista kapitlerna i ord - allt finns nämligen i min hjärna, färdigskrivet men ändå inte. Snart behöver jag inte oroa mig över Lost in Life i alla fall, och jag kan gå vidare till bloggens nästa fanfic som jag redan skrivit 3 kapitel på; bäst att ligga före, you know.

Tack för kommentarerna, förresten. Skulle bara vara en snabb uppknuffning för mig om ni kunde motivera varför fanficen är bra, vad som är bra med vad jag skriver - och hur - och vad som är mindre bra. Skulle vara toppen med lite kritik. Tack, puss! xx