På morgonen vaknar jag upp, med starka solstrålar som väcker mitt sinne och irriterar mina ögon. Ögonlocken slås upp och blinkar mot det skarpa ljuset, innan de snabbt pressas igen. Det varma täcket som är virat över min kropp drar jag upp över ansiktet med ett stön.

Ett lågt skratt hörs från vänstra delen av rummet, delen där fönstret finns. När jag försiktigt kisar över täckets kant så ser jag Niall stå och flina med handen på persiennens drag. Den jäkeln har dragit upp täcket som hindrar solljuset från att sippra in.

Jag stönar och drar kraftigt upp täcket igen. Jag kan nästan höra på Nialls steg att han flinar.
- Godmorgon på dig också, säger han med en röst som låter mer än road. Vet du vad klockan är?
Jag skakar häftigt på huvudet under täcket.
- Det kan jag tala om, ljuder en annan röst genom rummet och jag kan inte låta bli att kika upp mot den hesa, underbara rösten. En lockig kalufs fyller dörröppningen, och det breda flinet som ligger utsmetat i hans ansikter är bara för fint.
- Hon är tio minuter i ett, och du har sovit i nästan sexton timmar.
- Jag var trött, mumlar jag och kryper ihop under täcket.
- Vet du, Hazza, vi ger vår gäst en TREVLIG första morgon istället, säger en tredje röst och ett rakat huvud dyker upp bredvid Harry. Liam eller Louis, vem det nu än är, håller i en bricka, och den underbara doften fyller mina näsborrar. Mat!

Jag sätter mig direkt upp vid åsynen av det ätbara på brickan, och Liam-Louis lyser upp.
- Tänkte väll det, säger han mjukt och går fram till mig. Jag är fortfarande väldigt skygg och håller mig på avstånd då han försiktigt sätter sig ner på sängkanten. Vaksamt iakttar jag varenda rörelse han gör, och det märker han. Därför gör han allt väldigt långsamt; lyfter brickan och lutar sig försiktigt mot mig, sätter varsamt ner brickan i knäet på mig och drar sedan tillbaka sina armar.

Jag blickar ner på maten. Åh Gud, mat. Riktig mat, mat bestående av - vad jag lärt mig i människomat i skolan - plättar, sylt, juice, bröd, ost och smör. Så ljuvligt.

- Holy shit!

Zayn stirrar på metallkranen, som det borde strömma vatten ur - istället är det små, små kristalliknande isbitar som lämnar munstycket. Alla, inklusive mig, har blicken fäst på fenomenet med stora ögon.

Jag tittar ner på min hand, och ser att den är knuten. Jag tvekar en kort stund innan jag öppnar handflatan och rätar ut fingrarna. Blicken glider upp mot kranen, som börjat strömma vatten igen.
- Äntli..., suckar Harry, men hinner inte avsluta meningen förrän jag knyter handen igen - och isbitarna är tillbaka.
- Men vafan...?
Louis eller Liam, den med rufsigt hår, rynkar pannan. Jag rätar ut fingrarna, och det blir vatten igen. När jag knyter näven, så bli det is. Knyt, upp, knyt, upp. Och strömmen följer, is, vatten, is, vatten.

Jag släpper snabbt ut handen och stirrar på den. Men jag trodde...
- Konstigt, muttrar Niall, men killana släpper snabbt ämnet. Däremot jag, kan inte låta det glida ur tankarna. Jag trodde att magi hade försvunnit, men tydligen inte helt.

Kort kapitel, jag vet. Kommentera gärna!